Härligt, härligt, men konstigt, konstigt!

Då och då under den senaste månaden har jag också lyft näsan från boken och upplevt några riktigt gyllene stunder. Bland annat var min polare Akio här från Yokohama, och Ina, jag, Linnea, han och Tomoya skulle laga lite mat hemma hos mig. De japanska pojkarna kommer från en annan kultur och uppfostran och yada yada – de höll det för självklart att vi skulle laga maten. Men eftersom jag är min mors dotter (och ganska skadeglad), fick de båda uppgifter i samma stund som de satt sig till ro i soffan. Här nedan ser ni konsekvensen. Ina fotograferar, jag försöker att inte skratta högt, och kunde ni höra konversationen som pågår här skulle ni förstå. De var båda extremt koncentrerade, och väste kommentarer till varandra som "Ska man inte ha smör för att steka?" "Ska smöret bli svart?" "Öh... vi kanske skulle skurit grönsakerna och svampen i småbitar först" "Varför luktar det så konstigt?".


Det var mest roligt. Men det finns också en del sjuka saker so kommer fram när man minst anar det. I måndags, på den sista japanska-lektionen, började frågade läraren, jag minns inte riktigt varför, varifrån japanerna egentligen kom. Det tog ganska lång tid innan asiaterna i klassen ens förstod frågan, japaner är ju från Japan, men när det gjorde det svarade kineserna med självklarhet 'från Kina'. Men när läraren frågade varifrån kineserna kom blev det fullkomligt tyst. Förvirrade blickar utbyttes. Någon föreslog 'från himlen?', en annan 'från Gudarna'?

Jag och Linnea tittade på varandra med ögonbryn uppe vid hårfästet, men värre skulle det bli. Detta eftersom läraren skrattade och börjar sedan pedagogiskt förklara, med pilar på tavlan och allt, hur världens folk delas in i europeider, negroider och mongoloider. Europeerna gapade. Här är rasläran fortfarande alive and kicking och basen för mänskligheten är, om inte Kina, så i alla fall tvåflodslandet. Det är fascinerande hur Afrika knappt finns i medvetandet.