He Reiter, Ho Reiter, He Reiter, immer weiter!

Hela det har landet ar tackt av bajs. Skit fran kor, getter, hastar, far, kameler och jakar. Missforsta mig ratt: det ar otroligt vackert har, med andlosa stapper, grastackta vidder, sjoar, vulkaner och hoga berg. Men hela landet ar tackt av bajs.

Nar vi gav oss ut pa var tur korde vi i mindre an en timme, och sedan gjorde foraren Mishke en tvar hogersvang, av fran vagen. Asfalt, och vagar i allmanhet, drojde det tills vi sag igen. I sex dagar har vi sovit i traditionella mongoliska skinntalt utan vatten, elektricitet eller toalett, men med en andlos vacker stjarnhimmel utanfor.

For det mesta har det varit bra. Hastridning tills rumpan ommade, kameler som ar storre an jag trodde, och en farlukt man snabbt vande sig vid. Vi sag Terkhiin Tsagaan Nuur (den vita sjon), vulkanen nara den, och mongolernas gamla huvudstad Karakorum. Det var allt jag velat av vildmark och det lantliga Mongoliet, och jag ar inte den som nagonsin missar en chans att se gamla ruiner. Vid varje stopp fick vi mat av familjerna vi bodde hos, oftast salt mjolk, och nagon slags far med ris (for min del, tack vare att var chauffor forsta dagen fattade matgaloppen (och varje dag undrande sa "still no meat?") fick jag istallet ris med ris).

Sa ja, for det mesta spannande, och roligt. Men ibland, nar de tva muskelknuttarna till forsranningsinstruktorer som vi gjorde turen med (och vi hade tur som bara var fyra, i hogsasong kan det uppenbarligen vara fullt med turister, men vi sag inte en enda forutom oss fyra) for femtioelfte gangen samma dag avbryter mig eller Linnea med en grabbig anekdot om "when me and me mate were rafting/mountaineering/picking up chicks/getting drunk in bla bla bla then bla bla bla and then wham! A straight hit to the balls!"... da har jag ibland varit sugen pa att satta mig pa en kamel, rida mot horisonten och hoppas pa det basta. For det mesta var de roliga, men sex dagars dygnetruntgrabbig gemenskap fick man att kanna att hor jag ett till skamt om hur fjolliga svenska man ar, da slanger jag ut dem. Utan, som min mor skulle saga, att oppna dorren forst.

Igar hade vi en lugn dag tillbaka i Ulaan Bator for att skaffa supplies (sulplise!) till tagresan, samt biljetter till densamma, och idag, om nagra timmar, gar taget vidare mot Irkutsk och Bajkalsjon. Dags att packa, kanske. Mongoliet har varit det langsta stoppet hittills, och helt klart det mest fysiskt kravande (inte minst for att min tendens till aksjuka inte kom overens med avsaknaden av vagar, vilket med jamna mellanrum under resan foranledde allsang i bilen av "She's an UpChuck girl..." till melodin av UpTown Girl), men det har ocksa varit lite tid att sitta ner och andas. Att se Djinghis Khan pa alla vaggar, drickor, vodkaflaskor, tavlor och bara allmant runt i stan skadar inte heller.