Seminariet handlade om 100-årsjubiléet av 1911 års revolution, den där den kinesiska kejsaren avsattes. I fokus var den här gubben:
Seminariedagen inleddes med ett långt tal av själva Sun Yat Sens barnbarn. Medieuppbådet var galet, och man rycktes med att stämningen, kände: här är det något speciellt som händer.
Hon hade skrivit en tjock bok om Sun Yat Sen, och det fick mig att tänka på saker som hur är det att leva ett liv och identifieras som någons släkting? Men sen satte sig den rara tanten ner för att prata, och höll ett formligt brandtal. Jag fick det simultantolkat (sådär tolkat, snarare...) i hörlurar under tiden, och jag bara häpnade. Häpnade över sakerna hon satt där och sa, och ingen reagerade, ingen ställde sig upp och sa hallå, vad i hela friden säger du?
Efter en inledning om hur dåligt hans mausoleum är omskött, vilket mest kändes som vad vilken historiker som helst skulle säga om spåren efter någon de snöat in på, så förklarade hon att Sun Yat Sen var fredsälskare, samtidigt som han avsatte Manchu-dynastin. Han var en ambassadör för relationer med väst (i verkligheten ägnade han stora delar av sin politiska tid till att flänga runt utomlands och skaffa pengar, på vissa sätt kanske mer en möjliggörare än en praktiker) på samma gång som han var expert på klassisk kinesisk kultur, och allt detta sade hon kunde sammanfattas i hans Folkets Tre Principer.
De är för modernisering, samtidigt som de bevarar och återuppväcker de kinesiska traditionerna. De är för influenser från väst samtidigt som de är det genuint kinesiska. Mot slutet kom hon igång, och sa att han och hans principer utgör essensen av 5000 år kinesiskt tänkande (den som har något perspektiv på kinesisk historia ryser vid tanken på en enhetlig kultur eller folk under 5000 år - klassisk statsbyggande idé men inte mer riktigt för det). Hon sa gång på gång att det är dessa man måste återvända till, att de är viktiga och relevanta, för att president Hu ska kunna genomföra de nödvändiga 'revolutionära idéerna', och 'leda tillbaka Kina till 1911 års revolution'.
Hon satt där och sa att det viktigaste för Kinas ökade makt är att bevara sin kultur, 'vi kan inte längre vara slavar under främmande kulturer', ett påstående som historiegrafiskt passar lika väl för 100 år sen, med skillnaden att det då inte var Kinas ökade makt. För henne startade det starka Kina med 1911 års revolution, och hon kallar den gamla dynastin korrupt och sjuk, också uråldriga formuleringar. Att han var en anhängare av demokrati och mot autokrati anses inte vara ett problem alls, snarare ett tecken på hur han är relevant för det Kina som är just nu. Hon säger att Deng Xiaopings ekonomiska reformer är helt i linje med vad Sun Yat Sen själv tyckte, och lyckas därmed förbinda dagens regim med den allra första republiken, som om allt var en del i självklar utvecklingslinje. Retoriskt briljant. Självklart lyckades hon också klämma in att Taiwan måste återintegreras, och att dessa socialistiska principer måste ligga till grunden för en kinesisk nation, efter hans ord kommer 'höja den allmänna moraliska standarden i landet'.
Utan honom, sa hon, skulle vi inte ha det moderna Kina, underförstått att den kampen han inlett är vunnen. Utan honom, fortsatte hon, skulle Kina fortfarande sova. Det var han som väckte det kinesiska folket, och nu, sa han 'nu kan vi stå stolta'. Jag häpnade - varje ord är som tagen ur början av 1900-talets oro för den sovande jätten, som nu speglas i tidningar som Time Magazine och the Economist. Jätten Kina vaknar, som om den varit still, statisk. Som om nu är det dags att ta skydd. Men, ingen oro för den gula faran. Hon avslutade med att hans tre principer är till för ett starkt Kina, men de leder också till fred på jorden. Check.
Jag fascinerades att den här retoriken är så levande, att uppleva det på plats är helt annorlunda än att passivt tro sig veta hur det pratas. För senare under seminariet, efter en annan talare, kom en spännande fråga. En ung student ställde sig upp och frågade vad paneldeltagarna tänkte om ordet revolution, vilket ord som kopplats till 1911 och varför. För, som han sa, vi talar om revolution idag också. Varför är det inte samma sak? Jag studsade till, talar vi, alltså ni, om revolution? Efter allt prat om den politiskt desillusionerade kinesiska ungdomen?
Vad han reagerade på är ordet 革命, revolution. Det används för den franska revolutionen men också den industriella. Men, som studenten sa, det betyder rent ordagrant att ändra sitt öde. Panelen kopplade det till att den revolutionen skedde i en sådan känslomässig atmosfär, i en tid då man kände att det fanns ett Kina, ett land (en tanke man kan ifrågasätta på många sätt) som måste överleva sin yttre hot, och den franska revolutionens jämlikhetsideal blev en förebild. Dagens protestanter betecknar som till exempel 起義, uppror eller resning, eller ordagrant att resa sig mot systemet. Det, hävdade de, var för att 'idag talar man utifrån personligt intresse, eller som protest mot klyftan mellan fattiga och rika – redan Sun Yat Sen talar om vikten av social revolution. Men landet står inte inför hot från främmande makt, dagens revolution eller uppror är inte av omtanke om nationen'. Panelen fortsatte, men det kändes spännande att få vara här, att höra hur diskussionen pågår. Vilka frågor ställer man, och hur försöker man göra romantiserade uppror till stadsbyggande, men omöjligt att tillämpa på nutida missnöje.
Ibland har jag läst böcker av människor som skriver hur det känns som att allt skiftar, som att de lever i en tid av politisk förändring. Det har alltid tett mig lite otroligt, hur kan en människa verkligt uppfatta det, man har ju inget perspektiv? Och någon förändring sker ju i all historisk tid. Men när man hörde pratet gå i fikat, i krocken mellan tanten på scen och frågorna i publiken, då kändes det just så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar