De sista skälvande dagarna med Melanie, i fantastiska urbana Yokohama. Hav, supermoderna byggnader, och ett hjärta som blöder för hur Melanie och hennes japanske pojkvän blev gulligare och gulligare ju närmare avskedet de kom.
Men när hon försvunnit torkade vi tårarna och skaffade oss en bil. Den här skönheten:
Och det var tur att bilen var vår vän, för den skulle också bli vår följeslagare, restaurang och hotell under resan. Inga pengar men en obetvinglig lust att fara vidare, vidare och vidare ledde till att pengar gick till bensin och sevärdheter, medan frukost och middag strök på foten. Vi levde på luncher, och att sova i bilen på allt från färjelägen, rastplatser och 7-11-parkeringar till snälla familjers bakgårdar. Men det var inte så eländigt som det låter, tvärtom. Ofta var det betydligt roligare än vad som egentligen var rimligt, speciellt när jag i sömnen råkade sparka till tutan och vi flög upp för att sedan försöka gömma oss i skam och vanära:
Så med väldigt få hinder störtade vi norrut. Japan är 60% skog, och det brukar jag normalt ha svårt att föreställa sig. Men efter den här resan har jag inga problem att tro på det. Från Tokyo och ända upp till Sapporo (som ligger på Hokkaido!), ramlade vi gång efter annan in i vyer och miljöer så vackra att man höll andan. Jag är så glad för den här chansen att se ett annat Japan, och ett Japan extremt få utlänningar kommer till, att döma efter alla chockerade miner vi orsakade, och alla gånger vi aldrig hade kunnat hitta om vi inte kunnat läsa japanska. Men visst är det här landet fantastiskt? Oändliga slätter:
Höga berg:
Och djupa hav? Här i bakgrunden ses norra Japan, vi är på väg mot Hokkaido:
Där vi såg stora vulkaner och ännu mer berg.
Och åkte söderut, mot Japans absolut nordligaste punkt, Oma-zaki.
Och ner till den sista av de tre kända vyerna (ni minns väl de andra, Amanohashidate och Matsushima?)
Och därifrån till vad jag tyckte var den ojämförligt vackraste vyn vi såg på resan, kratern vid Zao, det var så vackert att det var overkligt. Och enormt stort!
Och det var tur att bilen var vår vän, för den skulle också bli vår följeslagare, restaurang och hotell under resan. Inga pengar men en obetvinglig lust att fara vidare, vidare och vidare ledde till att pengar gick till bensin och sevärdheter, medan frukost och middag strök på foten. Vi levde på luncher, och att sova i bilen på allt från färjelägen, rastplatser och 7-11-parkeringar till snälla familjers bakgårdar. Men det var inte så eländigt som det låter, tvärtom. Ofta var det betydligt roligare än vad som egentligen var rimligt, speciellt när jag i sömnen råkade sparka till tutan och vi flög upp för att sedan försöka gömma oss i skam och vanära:
Och så körde vi. Körde och körde, utan andra planer än att vi ville norrut. Jag körde, i egenskap av den enda med körkort, och Linnea tillhandahöll ett sjukt bra soundtrack. Under många mil avstannade konversationen för att istället med hela hjärtat sjunga med i de rockballader som ägde vägen.
Att köra på vänster sida gick förvånansvärt bra, även om Japan är lite av ett speciellt land att köra i. När jag först satte mig i bilen och försökte dra mig till minnes exakt hur en automat funkar nu igen kom GPS med ständiga hjälpfulla tips och uppmaningar, som distraherade mig så att uthyrningspersonalen kom ut och frågade hur det var fet. "Den pratar!!", pep jag. Det skulle den fortsätta med. Den gav inte bara instruktioner om hur vi skulle köra, den föreslog också när jag borde ta paus, påpekade när jag kört för många timmar i sträck, och sa till när vi kom in i nya prefekturer eller körde förbi något speciellt. Och automatiseringen fortsatte. Jag fick övamig så på parkeringshus, automater, färjelägen, driv-ins, parkeringshus där de hissar upp bilen i huset för att spara plats, och vänder den automatiskt för att det är för trångt för att vända själv. Och allt detta gick långt över förväntan. Inte en enda gång försökte jag köra på andra sidan vägen. Det enda verkliga problemet var att jag konsekvent slog på vindrutetorkaren istället för blinkers när jag blev stressad. Ett diskret fel att göra när det regnar, men lite mer uppenbart i solsken. "Åh, nej, nu kör vi i en miljonstad med tusen filer och vägar i sju nivåer och jag ska byta fil och här ska vi köra in och hjälp! Bäst att slå på vindrutetorkaren".
Så med väldigt få hinder störtade vi norrut. Japan är 60% skog, och det brukar jag normalt ha svårt att föreställa sig. Men efter den här resan har jag inga problem att tro på det. Från Tokyo och ända upp till Sapporo (som ligger på Hokkaido!), ramlade vi gång efter annan in i vyer och miljöer så vackra att man höll andan. Jag är så glad för den här chansen att se ett annat Japan, och ett Japan extremt få utlänningar kommer till, att döma efter alla chockerade miner vi orsakade, och alla gånger vi aldrig hade kunnat hitta om vi inte kunnat läsa japanska. Men visst är det här landet fantastiskt? Oändliga slätter:
Höga berg:
Och djupa hav? Här i bakgrunden ses norra Japan, vi är på väg mot Hokkaido:
Där vi såg stora vulkaner och ännu mer berg.
Och åkte söderut, mot Japans absolut nordligaste punkt, Oma-zaki.
Och ner till den sista av de tre kända vyerna (ni minns väl de andra, Amanohashidate och Matsushima?)
Och därifrån till vad jag tyckte var den ojämförligt vackraste vyn vi såg på resan, kratern vid Zao, det var så vackert att det var overkligt. Och enormt stort!
4 kommentarer:
Vilken otrolig tripp det verkar ha varit. Jag är fortfarande inte avundsjuk! :-)
Jag vill också resa, resa, resa!!!
kram förresten!
O jag som var sugen på att ut o resa innan...nu bara kliar det i hela kroppen!! KRAMAR
Åhå~ Lisa.
(nästan) alltid med vinden i håret,
alltid lika vacker ^o^
Skicka en kommentar