En riktigt traditionell jul

Julafton i Macao, och jag och mor och bror sitter och gratulerar varandra. Vi har just läst på DNs hemsida hur ett stort problem i familjer är hur man fastnar i outtalade förväntningar som ingen vågar bryta på julen. Här, på andra sidan jorden, där vi just gått ut på restaurang och ätit jullunch, och sen gått hem och druckit julskumpa känns inte det som en kritik som riktigt går att tillämpa på oss. Vi har också utväxlat presenter, allt 'skatter' som vi alla fick leta under tidspress i 15-kronorsbutiken här på hörnet.

Det är något som mor och far vande oss vid: jul kan se ut nästan hur som helst. Och jul så här, med promenad ut till Macaos gamla fyrtornet istället för strandpromenaden i Uddevalla, restaurang istället för att laga själva, och sen en kväll med att sitta och dricka tax free-whisky och äta konstig exotisk frukt från kvarteren häromkring var inte fy skam alls. Huvudsaken är väl det som Tim Minchin säger: these are the people who'll make you feel safe in this world.

Den bästa idén!

Mor och bror är här, och idag passade jag på att ge storebror hans 30-årspresent: att hoppa ut från Macau Tower. För säkerhets skull gjorde jag det också. Bungy jumpen här är från 230 meter; det gör det till världens högsta hopp från en byggnad. Lika bra att göra det värsta möjliga, som storebror uttryckte det. Mor berättade vi det inte för förrän vi var uppe på toppen på väg att spänna på oss sakerna, men hon tog det med fattning.

Men var det det värsta möjliga? Det var rysligt att stå däruppe och känna hur utrustningen drog i benen, jag trodde jag skulle förlora balansen och falla. Det var töntigt nog det jag var rädd för: att ramla (när jag strax skulle kasta mig ut själv) samt att göra bort mig (inte våga hoppa). Det visade sig att min blinda auktoritetstro tjänade mig väl, för nu vet jag: om någon säger 'hoppa nu från det här tornet' – då gör jag det. Och när jag väl föll fritt genom luften (länge!), då var det helt fantastiskt.

Var är Kina? Där är Kina!

Alltså det här med Macao och Kina, och skillnaden dem emellan. Det är förvirrande, det är det verkligen – tillräckligt förvirrande för att jag själv kan stanna upp och undra vad det är jag tittar på. I synnerhet som Zhuhai, som är den stad som ligger så nära Macao att jag kunde simma dit (om det inte vore för vattenkvalitén), också är fylld av höghus och lyftkranar. Men nu börjar jag så sakteliga knäcka koden och se vad som är vad. Tumregeln är: finns det gröna kullar och flera meter utan bebyggelse? Uppenbarligen inte Macao. Neonskylt? Macao. Men helt självklart är det ju inte, eller vad säger ni?



Nu ger jag mig av och hämtar mor och bror i Hong Kong. Ska bli spännande att se vad de tycker!

Fisktorsk

Något som absolut inte funkar här är miljötänket. Men man vänjer sig märkligt fort. Det får väl vara okej att källsortering är ett okänt koncept, och att det finns flera lager plast runt i stort sett allting – jag hatar också insekter i maten. Och att varenda bil och lastbil går på tomgång när de lastar är knappast något unikt för just Macao.

Vad som aldrig slutar göra mig tokig är fisket. Vattnet är sunkigt och brunt, så att även om man mot förmodan skulle fånga en fisk avråder de från att äta den. Den traditionella macanesiska rätten är olika varianter på bacalhau, som de också äter i Portugal men här satt en kvasikinesisk touch på. Jag insåg först efter ett par månader här exakt vilken exotisk fisk det är de äter – torsk. Det var den fisken fattiga fiskare i Portugal och Macao alltid kunde få tag på. Inte dessa dagar, dock. Nu importeras den istället, bland annat från Norge.


Det är inte bara bacalhau. Macao är fullt av fiskrestauranger, av tradition, men allt importeras. Deras klassiska matkultur av fisk och skaldjur kommer sig av ett möte mellan två fiskande kulturer från områden med mycket fisk. Att se restaurangerna på rad idag framstår som ett hån. Speciellt tydligt är det med hajarna, som mellan ett utfiskat hajbestånd och ökande konsumtionshunger inte har stora chanser. Hajfenssoppa finns fortfarande överallt. Men nej, förlåt, det är ju inte ont om haj eller fisk – det är ju bara en västerländsk konspiration. Den mest välkoordinerade miljöterroristiska propagandaattacken någonsin, i alla världshav samtidigt.

Tomtar som varken grubblar eller tänker

Det är svårt att inte få julstämning när de bränt ner gävlebocken och tidningarna är fyllda med glöggrecensioner. När jag dessutom får ett pingvinjulkort från Linnea - då är det lätt att låtsas att lukten av te är doften av saffran, och de blinkande kasinoljusen adventsstjärnor.

De flesta tomtar är en slags variant på kinesiska kulörta lyktor, som den här. Jag vet inte vad han har i flaskan, men nog ser han redan lite ostadig ut? Det här gör mig orolig vilken bild de har av hur man firar Jesus födelsedag i väst...


Men det finns faktiskt gott om tomtar i Macao. Då menar jag tomtar i ordets verkliga bemärkelse, små skyddsväsen för det huset eller templet. De sitter vid ingångarna, och ibland har de en annan skyddsgud, en gumma, vid sin sida. Framför dem lämnar folk blommor, frukt och bränner rökelse och heligt papper. I Sverige dödade tomtarna djuren om de blev missnöjda, men här gör de säkert något annat. Åkallar kackerlackor? Och en ännu viktigare fråga: om jag också offrade lite rökelse, skulle jag få min post då?

Tranströmer på kinesiska

Jag vet att ni har haft Nobelmiddag, men det är ett himla tjat om Tranströmer här också. För att fortsätta skrytet om min mor kan jag meddela att hon gav mig hans samlade dikter redan någon gång på 90-talet. Som jag totaldissade, såklart. Jag har inte riktigt mognat sedan dess, jag tycker fortfarande att det är för mycket bildspråk, natur och filosofi och för lite känslor, kärlek och Sturm und Drang. Inte min typ av diktare.

Men ändå blev jag av en svensk professor lockad till Hong Kong idag. Det var först ett typiskt besök i Hong Kong för min del: allt tog lång tid, jag gick vilse, allt visade sig vara långt bort, bokhandeln hade inte boken jag behöver och när jag minst anade det hade jag hamnat mitt i ännu ett stort shoppingcentrum och kunde inte hitta ut. Men det tog sig framåt kvällen, då jag var med på ett seminarium på universitetet där Bei Dao, en (uppenbarligen) känd svensk poet läste sina tranströmeröversättningar. Han bodde i Sverige ett tag på 80-talet, då politiska diktare stod i speciell låg kurs i Kina, och var den förste som översatte Tranströmer till kinesiska.


Tranströmers dikter lästes på svenska, engelska och kinesiska, allmänt prat om honom och om nobelpriset (roligt när de pratade om den förste nobelpristagare "Sully Prudhomme, en känd franska poet... på den tiden"), och sen vidtog obligatoriskt vin, snacks och mingel. Vilket alltid är lika läskigt i början med sen slutar med att man står och pratar med alla möjliga roliga och astråkiga människor. Min erfarenhet av akademiska sammanhang är att alla är så dåliga på att mingla att om man bara tillämpar Lisa-metoden (Vara Glad Och Käck – vi har en pågående diskussion jag och den andra Lisan hur högt man ska behöva klättra för att behöva mer än så) löser sig resten automatiskt. När Andreas var här skämtade vi om mina mingel-skillz, han skulle bara veta hur av nöden födda de är...

Julklappstips

Julen har kommit till Macao också. Det innebär smakfulla juldekorationer, som de här:


Det hetaste julklappstipset här verkar vara guld. Gärna små meningslösa söta och jättedyra figurer i massivt guld. Vissa går efter den kinesiska zodiaken, därför är det i år är fullt av kaniner överallt, i mer eller mindre smakfulla inkarnationer. Men det är lika gott om brudpar, bäbisar, grönsaker(?), och blomavbildningar som om de hade varit i porslin skulle platsat på Pingstkyrkan i Uddevallas loppis – i bästa fall.


För den fantasilöse verkar dock ett guldgrishalsband vara en klassiker, varenda skyltfönster har en, uppenbarligen kan man inte . Vet du inte vad du ska ge din fru/man/partner till jul? Ingen kan motstå det här:


Jag menar, allvarligt talat, vad förväntas man göra med dem? Sätta i sitt vitrinskåp? Ha på sig på nyårsfesten? Lägga i bankfacket i väntan på börskraschen? Nej, det är nog bara återigen att acceptera att jag inte är målgruppen för det som säljs i Macao, vilket på ett sätt är lite vilsamt. Jag får nöja mig med med mindre saker, som att jag i förrgår hittade den första spindeln i lägenheten. Den trogne läsaren vet varför jag blev så glad.

Saker att vara tacksam för, saker att ljuga om

Idag har jag tänkt på vad jag kan vara tacksam för. Bibliotekarien på universitetsbiblioteket verkar tycka att jag är där för mycket. Först sa hon att jag var för ung för att bära runt på så mycket böcker (det är våldsamt svårt för folk här att gissa min ålder). När jag berättade hur gammal jag är var hon glasklar: "No read; find boyfriend!" Det påminner om samtalet jag hade med min språkpartner tidigare idag. Varje gång hennes mor ringer, vilket är flera gånger i veckan, är det uppenbarligen samma sak: "Varför har du ingen pojkvän? Ska du aldrig gifta dig? Hur länge ska du hålla på och studera egentligen? Ska jag aldrig få barnbarn? Vill du att jag ska dö utan barnbarn? Står du där och önskar livet ur din egen mor?" Tänk att min ömma moder låter mig flänga runt jorden just som jag vill. Jag får till och med doktorera utan att gifta mig först!

Gifta mig här skulle dessutom gå segt. Anledningen till det blir tydlig på Starbucks, där jag sitter och skriver en dag i veckan. Här använder de ett beställningssystem där man säger sitt namn, som de ropar upp det när ens kaffe är klart. De flesta kunder är turister, och de har få återkommande gäster vilket gör att de snabbt började känna igen mig. Nu, varje gång jag beställer, säger grabbarna bakom disken "Lisa, it's Lisa", den modigaste säger "Harro!" och sedan gruppfnittrar de häftiga unga starbuckskillarna i sina moderna frisyrer och gömmer sig bakom espressomaskinen. Mike har så inget att oroa sig för...

För övrigt har jag börjat ljuga när de frågar mig var jag är från. Hisspratet blir så väldigt mycket bättre med
"- Var är du från?
- England.
- Åh" *småprat om England*"
jämfört med
"- Var är du från?
- Sverige?
- Va?
- Sverige.
- USA?
- Nej, Sverige
- England?
- Nej, ett annat land än England.
- Va?
- Ett land i Norra Europa.
- Va?" *ping, hissdörren går upp och Lisa flyr ut*

Joy to the World, the Gas is come!

Idag lyckades jag beställa ny gas till lägenheten. Med andra ord: inte bara har jag numera spis och varmvatten igen, jag har dessutom nått nästa språksteg. Lycka! Sen om jag gjorde det på 'kinesiska' eller inte är en definitionsfråga. Portvakten hjälpte mig, och jag fick för första gången i livet mima en gastank...

Det fick mig att tänka på vad Ina frågade en gång, om hur saker i Macao fungerar jämfört med i Japan. Svaret är att inget funkar. Det är som att kombinera en mañana-kultur med en där man löser organisatoriska problem med att involvera mer folk.

Här kommer bussen när den kommer, och bussrutten varierar utan förvarning. Min ena luftkonditioneringsanläggning skulle reparerats imorgon. Imorgon i september. Universitet är planerat av en människa som gillade utsikt men hatar människor. Höghusen klamrar sig fast högst uppe på en klippa, vilket gör att man ser nästan hela Macao. Men det finns alldeles för smala trappor och få hissar jämfört med människor, och man måste gå genom parkeringshuset för att komma till matsalen.

För att inte tala om posten. Ni har ju märkt att jag haft varierande tur med att få brev här. Det beror på att min brevlåda i huset är ett litet olåst plåtfack - de flesta verkar ta emot sin post på postkontoret. Där får jag mina brev poste restante. Det innebär att de ligger i en kantstött kartong i ena hörnet av posten, som de rotar i lite lojt, och om man har tur och får en bra expedit så fiskar de upp något och erbjuder en det. Ibland saker med mitt namn, ibland med någon annans.

Men vad gör det när det man får duscha varmt och koka ägg? Heaven and nature sing!

Kul igen, jul igen

Det har känts tungt med forskningen att tag nu, som att jag mest kollar igenom källor och inser vad som inte finns där. Men så till sist, igår, så hittade jag ett brev mellan två av mina 1700-talsgubbar, där den ene bad om ursäkt för att ha kysst den andres macanesiska flickvän. Det är fyllt med förklaringar av hur det inte betydde något bla., bla., och hur han egentligen tyckte om hennes syster(!?). Folk har inte förändrats ett smack. Det påminde mig hur mycket jag tycker om historia. Människor som funnits på riktigt, och deras liv. Så jobbet är kul igen.


Och det är inte den enda förändringen. Som bibeln säger om vädret i södra Kalifornien cirka 1997:
Giles: God, every day here is the same.
Buffy: Bright, sunny, beautiful. However can we escape this torment.
Giles: Really.
Jag har saknat årstider, här är det alltid lika varmt och fuktigt. Tills idag, när jag gick ut i mina shorts var det faktiskt lite kallt. Så kallt att jag behövde en tröja! Så det kanske är december här också, trots allt. Och kanske blir det jul även i Macao. Så jag vill dela med mig av en julsång. Min favorit, faktiskt, trots att den alltid får mig att gråta lite.