Tranströmer på kinesiska

Jag vet att ni har haft Nobelmiddag, men det är ett himla tjat om Tranströmer här också. För att fortsätta skrytet om min mor kan jag meddela att hon gav mig hans samlade dikter redan någon gång på 90-talet. Som jag totaldissade, såklart. Jag har inte riktigt mognat sedan dess, jag tycker fortfarande att det är för mycket bildspråk, natur och filosofi och för lite känslor, kärlek och Sturm und Drang. Inte min typ av diktare.

Men ändå blev jag av en svensk professor lockad till Hong Kong idag. Det var först ett typiskt besök i Hong Kong för min del: allt tog lång tid, jag gick vilse, allt visade sig vara långt bort, bokhandeln hade inte boken jag behöver och när jag minst anade det hade jag hamnat mitt i ännu ett stort shoppingcentrum och kunde inte hitta ut. Men det tog sig framåt kvällen, då jag var med på ett seminarium på universitetet där Bei Dao, en (uppenbarligen) känd svensk poet läste sina tranströmeröversättningar. Han bodde i Sverige ett tag på 80-talet, då politiska diktare stod i speciell låg kurs i Kina, och var den förste som översatte Tranströmer till kinesiska.


Tranströmers dikter lästes på svenska, engelska och kinesiska, allmänt prat om honom och om nobelpriset (roligt när de pratade om den förste nobelpristagare "Sully Prudhomme, en känd franska poet... på den tiden"), och sen vidtog obligatoriskt vin, snacks och mingel. Vilket alltid är lika läskigt i början med sen slutar med att man står och pratar med alla möjliga roliga och astråkiga människor. Min erfarenhet av akademiska sammanhang är att alla är så dåliga på att mingla att om man bara tillämpar Lisa-metoden (Vara Glad Och Käck – vi har en pågående diskussion jag och den andra Lisan hur högt man ska behöva klättra för att behöva mer än så) löser sig resten automatiskt. När Andreas var här skämtade vi om mina mingel-skillz, han skulle bara veta hur av nöden födda de är...