Vad jag inte vill prata om

En av anledningarna till att jag inte umgicks speciellt mycket med andra när jag var på Hainan var att de jag hade att umgås med var backpackers, en subkultur jag har allt mer svårt för. Inom sekunder från att man träffas inleds tävlingen i 'hur länge har du var ute' (underförstått på resa), 'var har du varit', och sedan mäts längd, hur SVÅRA och TUFFA länder man rest samt såklart hur GENUIN och AUTENTISK ens resa varit.

I den tävlingen är det fascinerande att folk som lägger sådan vikt vid att ha en äkta och individuell upplevelse ändå säger samma sak, vilket också stämmer för de flesta icke-backpackers. Sedan jag började jobba med Kina har nämligen en sak blivit tydlig: alla är redo att berätta för mig hur Kina fungerar, ingen ställer en enda fråga. Alla från min läkare till taxichaufförer till tandläkaren håller utläggningar om såväl det historiska som det moderna historiska Kina för mig. För en människa som jobbar med det åtta timmar om dagen.

I det läget finns det två utslitna historier, som jag hoppas att jag aldrig ska behöva höra igen. Den ena handlar om Kinas snabba utveckling, som sedan exemplifieras med hur personen, eller personens vän, var i en storstad och såg några kineser från landet som bara stod och gapade över alla skyskrapor som byggs överallt. Här ska man helst säga något om kontrasten modernitet/tradition. Personen fortsätter då med att säga att dessa lantiskineser kom fram till en rulltrappa "Och jag svär, de hade nog aldrig sett en sådan i hela sitt liv – de visste inte hur man åkte!". Att en svensk från Baggböle fumlar lite när den ska på den extremt trånga rulltrappan på centralen i Stockholm är däremot bara ett tecken på olika tempon och en okänd plats, ingen skulle få för sig att säga att moderniteten bara ligger som en tunn fernissa över svenskarna, som därunder är samma farliga, traditionell, orientaliska folk. Suck.

Nästa historia är också obligatorisk. "Jag var i staden X, och du skulle sett vad de stirrade på mig. De hade aldrig sett en vit människa förr!". Jag lovar, om staden finns med i Lonely Planet har de sett vita innan er. Det har rest runt européer, om det är vad man menar med vit, i Kina i minst 500 år. Och jag har läst samma historier, med lite annorlunda detaljer, i reseberättelser från 1700-talet. Att sprida den här typen av dumheter (och alltid med samma ord, som om deras berättelse är självupplevd och bara av ren slump likadan som alla andras) visar en vilja att göra sig själv märkvärdig, och Kina till en autentisk, äkta, orörd plats. Jag skulle vilja veta vad de kinesiska affärsmännen på Arlanda säger när de kommer hem om alla öppet stirrande svenskar "De kan aldrig ha sett en man i kostym, de där stackars underutvecklade svenskarna!".