Back from exile

Jag har just kommit tillbaka från Hainan, ett spännande besök på en ö tillhörande det fastlandskina (jag hoppas att det där med ö på fastlandet är förståeligt utanför mitt huvud). Jag åkte dit från Hong Kong, där jag och mor och bror äventyrade några sista dagar tillsammans. Det var spännande att resa tillsammans, vilket vi ju gjort mycket men aldrig så långt bort. Mor intog en fullkomligt 'zen' attityd, kunde äta vad som helst, gå var som helst. Till och med ätpinnarna tog hon med jämnmod. Och storebror, nå, jag vet många som tycker det är roligt att titta på och smaka märklig mat, men bara han får ett genuint lyckligt leende på läpparna när han hittar torkad ödla uppspänd på pinnar.

Anledningen till att det varit tyst ett tag var helt enkelt för att jag var inom gränserna för riktiga Kina, med andra ord, The Great Firewall of China, och bloggen censurerades bort (så är jag ju också väldigt subversiv, det kanske var gayskämten om Mao som gjorde det?). Min tanke var att jag kunde ju inte sitta och deppa själv i Macao, det ligger inte för mig. Bättre att göra något av tiden. Därför hade jag nästan en vecka på Haian, Kinas Hawaii. Nå, riktigt Hawaii var det kanske inte. Klimatet är tropiskt, men tack vare klimatförvirringen de senaste åren hade vi ändå flera ganska kalla dagar, då det inte fanns så våldsamt mycket att göra. Södra Hainan, där jag var, var verkligen naturskönt:



Men de gjorde också sitt bästa för att ändra på den saken. Enorma 20-30-våningshotell brakade upp överallt, liksom breda motorvägar. Som jag sa till mor: det var som i Montenegro, men med mer pengar. Alltså var det överallt ryssar. Och jag vet att vi alla har fördomar om amerikaner, men jämfört med ryssarna är de rena änglalika kulturantropologerna. Alla skyltar till stränder och restauranger var på ryska (tacka skolryskan för maten, som man säger), och de var överallt. Skrikande, bleka, tjocka och rika. Men med allt mer konkurrens av nyrika fastlandskineser. Skrikande, bleka, allt tjockare och allt rikare. Som ni hör hann jag läsa mycket, i brist på riktigt lockande umgänge.

Ibland försökte jag romantisera ensamheten, och känna mig tuff och sitta och läsa eller skriva vid stranden om kvällarna. Men jag kände mig mest som Shirley Valentine, och om till och med Strindberg erkände att det var töntigt, då får det väl ändå finnas gränser, eller hur? Jag insåg i alla fall att medan att hoppa ut från tornet var riktigt läskigt i ungefär en kvart, så var att vara ensam på nyår skrämmande betydligt längre. Det är lite skönt att vara tillbaka. Nu börjar upploppet inför hemfärden här.