Mor och bror är här, och idag passade jag på att ge storebror hans 30-årspresent: att hoppa ut från Macau Tower. För säkerhets skull gjorde jag det också. Bungy jumpen här är från 230 meter; det gör det till världens högsta hopp från en byggnad. Lika bra att göra det värsta möjliga, som storebror uttryckte det. Mor berättade vi det inte för förrän vi var uppe på toppen på väg att spänna på oss sakerna, men hon tog det med fattning.
Men var det det värsta möjliga? Det var rysligt att stå däruppe och känna hur utrustningen drog i benen, jag trodde jag skulle förlora balansen och falla. Det var töntigt nog det jag var rädd för: att ramla (när jag strax skulle kasta mig ut själv) samt att göra bort mig (inte våga hoppa). Det visade sig att min blinda auktoritetstro tjänade mig väl, för nu vet jag: om någon säger 'hoppa nu från det här tornet' – då gör jag det. Och när jag väl föll fritt genom luften (länge!), då var det helt fantastiskt.
2 kommentarer:
Men får man inte dödspanik? Jag skulle tro att 1. luftmotståndet gör att man inte ser, hör, känner något alls, och 2. att dödsskräcken slår till. Tänker man inte "tänk om det inte håller"?. Nä. Usch och fy, jag stannar på fasta marken som en gammal tant, tack så mycket.
Eh, kära galna kusin(er), det låter som ett trevligt vansinne. Men fortfarande just det. God jul på er!
Skicka en kommentar