Idag har jag tänkt på vad jag kan vara tacksam för. Bibliotekarien på universitetsbiblioteket verkar tycka att jag är där för mycket. Först sa hon att jag var för ung för att bära runt på så mycket böcker (det är våldsamt svårt för folk här att gissa min ålder). När jag berättade hur gammal jag är var hon glasklar: "No read; find boyfriend!" Det påminner om samtalet jag hade med min språkpartner tidigare idag. Varje gång hennes mor ringer, vilket är flera gånger i veckan, är det uppenbarligen samma sak: "Varför har du ingen pojkvän? Ska du aldrig gifta dig? Hur länge ska du hålla på och studera egentligen? Ska jag aldrig få barnbarn? Vill du att jag ska dö utan barnbarn? Står du där och önskar livet ur din egen mor?" Tänk att min ömma moder låter mig flänga runt jorden just som jag vill. Jag får till och med doktorera utan att gifta mig först!
Gifta mig här skulle dessutom gå segt. Anledningen till det blir tydlig på Starbucks, där jag sitter och skriver en dag i veckan. Här använder de ett beställningssystem där man säger sitt namn, som de ropar upp det när ens kaffe är klart. De flesta kunder är turister, och de har få återkommande gäster vilket gör att de snabbt började känna igen mig. Nu, varje gång jag beställer, säger grabbarna bakom disken "Lisa, it's Lisa", den modigaste säger "Harro!" och sedan gruppfnittrar de häftiga unga starbuckskillarna i sina moderna frisyrer och gömmer sig bakom espressomaskinen. Mike har så inget att oroa sig för...
För övrigt har jag börjat ljuga när de frågar mig var jag är från. Hisspratet blir så väldigt mycket bättre med
"- Var är du från?
- England.
- Åh" *småprat om England*"
jämfört med
"- Var är du från?
- Sverige?
- Va?
- Sverige.
- USA?
- Nej, Sverige
- England?
- Nej, ett annat land än England.
- Va?
- Ett land i Norra Europa.
- Va?" *ping, hissdörren går upp och Lisa flyr ut*
1 kommentar:
Harrrooooooo :)
Skicka en kommentar