Hello Goodbye

Jag visste att den ständiga strömmen av människor, att hela tiden träffa nya vänner och lika snart tvingas säga hejdå till dem, var en del av livet som utbytesstudent – till och med en del av charmen. Men det var innan mina riktiga vänner åkte, innan de som jag verkligen har kommit nära försvann. Och jag vet att oavsett vad man säger så är chansen att någonsin träffas igen väldigt liten, och om man gör det kommer det inte att bli samma sak.

Först försvann koreanerna och thailändarna. Sedan åkte de andra två svenskarna tillbaka till Uppsala respektive Pennsylvania. Holländaren Daan åkte i förrgår, i morse försvann min franska polare och inom två veckor åker även tyskan Melanie. Det kommer att vara en otrolig lättnad att få tillbaka Linnea hit, för det är sorgligt att bo i ett hus som sakta men säkert töms på alla man lärt känna.

Sedan kommer jag inte att sakna det eviga packandet och tömmandet av lägenheter. Igår planerade jag en lugn dag med städ och plock och kanske lite läsande på ett café, men istället blev det panikhjälp åt min fransyska, och jag som trodde att min holländare var illa. De senaste två veckorna har han bott här med mig, eftersom han var tvungen att flytta ut ur sin lägenhet. Det har varit en mysig stand-in för Linnea att semestra, vandra, äta och skratta med. Men han är också i tätgruppen för priset som Mänsklighetens Veligaste Människa. Därför tog det oss också nästan två veckor att slänga, packa och strukturera hans saker – och nästan lika lång tid att posta saker och avsluta bankkonto, mobil etc. Men det var inget jämfört med när jag gick upp till fransyskan för att säga att Linneas rum nu var städat för inflytt (ja, alla bor hos i något av våra rum på vägen hem). Det var en tim

me kvar tills de skulle komma för att inspektera lägenhet för utflytt, och köksskåpen, garderoben, lådorna var fortfarande fyllda; diskhon var fylld av disk, golvet var täckt av halvpackade kartonger och mitt i allt stod fransyskan och sa (tänk er nu fransk brytning) "Oh, la, la, I'm not finished". Det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång...

Att alla försvinner känns verkligt tomt, men ljusglimten i mörkret är alla saker som plötsligt vräks över en. Fascinerande vad folk samlar på sig på ett år, och jag kommer inte vara ett dugg bättre. Men trots det känns livet lite bättre när man plötsligt har en vacker porslinsskål på bordet, en läsfåtölj, en jättestor grön planta, 

nya högtalare – och en kaffebryggare! Ah, materialism...

Men annars har min semester hittills varit allt jag önskat: lugn, ro, skratt, kaffe och böcker. I onsdags åkte jag till Yosano, till värdmamman från risplockningen, om ni minns. Två dagars intensiv sightseeing, japansk konversation var utmattande, att få vara med dem vid graven när de hedrade sina förfäder med rökelse, mat och få lägga dit små godisar och be var en otroligt spännande upplevelse, att användas som slagträ i någon slags svärmor–dotter–svärdotter–konflikt hade jag kunnat vara utan. Mer om detta en annan gång, men jag kom i alla fall ännu närmare min härliga värdmor:

Lördag kväll var slutet av お盆, Bon-festivalen, tiden då förfäderna kommer tillbaka för att hälsa på. Det firas i Kyoto genom att enorma eldar tänds i form av tecken uthuggna ur skogen på bergen runtomkring staden. Vi, jag, Daan, Mawo, Melanie och hennes japanske pojkvän Akio, tog oss upp på en hög kulle i mitten av stan varifrån man skulle kunna se fyra av fem tecken. Där var dock alla andra också. Efter att nästan ha blivit nertrampad av japaner som rusade för att se det första tecknet tändas, och eftersom jag inte är något stort fan av täta folkmassor, gick jag ifrån de andra och ställde mig på en låg mur. Där var det inte så trångt med folk, och jag småpratade lite med en tant som också flytt trängseln. Och då, plötsligt, mitt framför oss i perfekt vinkel, tändes nästa enorma tecken, och i några minuter stod vi ensamma på muren och tittade leende på eldarna som en efter en tändes och bildade ett stort 大. Sedan uppmärksammade även folkmassan detta, och även tanten flydde upp på muren.

Saker jag ser på väg till skolan

Första dagarna av sommarlov har varit precis vad jag behövt: lugn, läsande (snart börjar ju bokcirkeln igen, bäst att hålla jämna steg!), lite random tempelbesök och kaffe i små bohemiska caféer med fantastisk utsikt. De lite mer aktiva semestermålen kommer nästa vecka när jag och Melanie ska göra landet osäkert, och sedan förhoppningsvis ännu mer när Linnea kommer hem.
Men nu börjar den värsta pluggpaniken att lägga sig lite, och jag kan reflektera lite över terminen, och saker jag inte längre får nu när sommarlovet är här. Följaktligen:

Saker jag ser på väg till skolan:

– Skolans cheerleaders. Jag vet att jag pratat om dem förut, men de är bara så fantastiska. Regn, storm som sol står de där i stora grupper och skriker, hoppar och svänger, normalt med en stor trumma som enda komp. Ibland har de dock bläckblåsavdelningen av skolbandet till 'hjälp', och de spelar så falsk att till och med Hornboskapen därhemmavid skulle skämmas.

– Samma sak, fanns något manligare, syns framför brandkåren varje morgon. Där, på en liten asfaltsplätt samlas brandmännen och gör gruppgymnastik och stretchar till hurtiga rop som skallar mellan husväggarna.

– Minst fem olika affärer där de säljer grillade bläckfiskbollar, takoyaki. Takoyaki fungerar som en japansk motsvarighet till donuts. Bollarna, de små stånden, och affärsinnehavarna är normalt täckta med fett, och de brutala takoyaki–männen (för av någon anledning ska bläckfisk säljas av stora, läskiga, tjocka män med pannband med klassiska japanska mönster) står vid öppningen, kedjeröker och tittar på alla som jäktar förbi.

– Träd där cikadornas ljud är så högt att all konversation måste avstanna medan man passerar dem.

– Byggnadsarbetarna. Jag kan knappt tro att jag inte nämnt dem förr, och en bättre bild kommer så småningom. Men de har vida, säckiga piratbyxor som smiter åt kring höfter och vrister tillsammans med tajta tygskor, med separat stortå, som går upp till halva vristen. Ofta har de blonderat hår, ibland bandana med japanska mönster och ibland, i bästa fall, även små tajta västar. De ser ut som någon form av urbana, moderiktiga och smågbögiga pirater – och är följaktligen bäst i världen:

Sommarlov FTW

Jag kan nu stolt tillkännage att jag idag lämnade in min allra sista uppsats – jag är officiellt färdig och fri som fågeln. Sällan har sommarlov varit så efterlängtat, och så välbehövligt. Go me! Nu väntar några dagarna med att plocka upp spillrorna efter det liv som jag övergav när studierna började bli intensiva på riktigt.
Men jag är färdig – klar – och nu kan ni börja se fram emot inlägg om sol, plommonvin, och lustiga japanska seder igen. De senaste veckorna har jag, i min polare Daans ord: played just as hard as we worked. Och ett bevis på med vilket allvar jag har gjort det senare kan få vara min reaktion på att universitets bibliotek från och med januari kommer att vara öppet dygnet runt. Jag tänker direkt: "Åh! Vad praktiskt, då behöver man inte flytta vidare till Mister Donut och plugga när biblioteket stänger klockan tio, det är ju så störande". Så tro mig, jag har arbetat hårt, men har nu gjort vad jag kunnat – jag klarar vad jag klarar, det kan jag inte längre påverka med aldrig så många timmar på biblioteket, och ska nu bara njuta och slappa och verkligen försöka ta vara på ledigheten här tills Linnea kommer tillbaka.
Har även sett den nya Ghibli-filmen (med en verkligt stark kvinnlig karaktär som hette –gissa: Lisa!!) , och gått på geo-caching, att leta gömda skatter mitt i urbana miljöer (supercoolt!), men därom ids jag inte skriva, utan det får ni via Linnea här.

Five down, four to go

Som ni kanske förstått av titeln och frånvaron av blogginlägg är det fortfarande studier som gäller. Men mitt i detta pluggvansinne lyckades vi ta oss till Gion matsuri, den speciella sommarfestival som Kyoto är känd för, och vi gick dit i yukata. Yukata är en form av lättare, och billigare, form av sommarkimono, men att klä på sig den var, trots hjälp från min polare Mawo, lite av ett projekt:



I två dagar vandrade vi runt på kvällarna till tonerna av klassisk japansk musik, med lukten av grillad bläckfisk i näsan, och på gator som normalt är fyllda med bilar, cyklar och lastbilar, men som nu har lyktor, matstånd och glada vänliga människor som lyckas vara uppsluppna utan att vara fulla. Det var fantastiskt. Till de mer udda inslagen hörde att så fort jag, Linnea och Melanie stod still för länge på en plats stod plötsligt en stor grupp fullkomligt främmande japaner och tog kort på oss, speciellt när vi stod tillsammans. Ibland frågade fotograferna om lov, ibland var det rena paparazzistämningen. Det kändes... udda, och så här bekväm var jag med det:



Men rent allmänt... var det the time of my life.








Mer bilder, och mer om festivalen, har Linnea skrivit. I övriga nyheter pendlar vädret mellan 35 grader varmt (jag vet att ni också har det därhemma, men i Sverige har vi a) isolering husen b) inte den galna fuktigheten) och att regn som med åska och blixtar vräker ner. Vissa dagar är det hett men torrt, och då försöker jag få lite färg, men för det mesta gäller det bara att söka skydd inomhus. Japanskorna är hardcore, nu går de från minikjolar och shorts till jeans och långkjol, för att försöka hålla huden vit.

Men mest nu är det plugg; det dominerar allt vi gör (även om alla hejdåfester också tar sin tid, oroa er inte, jag har fortfarande roligar än jag förtjänar). Jag kan redan se hur jag kommer romantisera det här om några år (månader?): sitta i biblioteket tills jag somnar, plugga i grupper jag, Linnea, Melanie och Daan där vi äter mat, pluggar och har ångest tillsammans. Nu när det bara är jag och Linnea som har tentor kvar kommer de med kaffe och gör mat åt oss... Vår vän Tomoya berättar alltid glatt om hur mycket japanerna fuskar på tentorna. Som han säger "No worries! Kyoto University, everyone can pass!". Men för mig är resultaten hittills misslyckanden – episka misslyckanden. Vi har tentan där jag kom för sent för att jag inte kunde läsa schemat, vi har tentan där jag bara skrev varannan fråga eftersom jag inte kunde läsa den andra spalten, vi har den där jag kunde japanska men inte ämnet, och den när jag kunde ämnet men inte japanskan. Om jag klarare några kurser kommer jag bli ärligt, ända in i själen glad, och det är ju personlig utveckling om något. När jag klev in i tentasalen och fyrtio huvuden vänds mot mig som enda utlänning där frågade tentavakterna ”ska du skriva tentan?” och jag bara nickar, men tänker ”helst inte!!”. Men ibland, bara ibland, känns det väldigt häftigt att jag sitter och skriver tentor på detta konstiga, vackra språk på samma villkor som japanerna. Oh, ja! Mot nya djärva misslyckanden!

Two down, seven to go

Tentorna är här, och de är det med besked. I måndags blev jag godkänd (!) på min handskriftsläsningskurs, och igår skrev jag min allra första tenta på japanska, den med de 400 tecknen. Hur gick det? Tja, efteråt låg jag i en källare och bröt ihop tills Linnea kom med kaffe, så det gick väl som väntat. Jag vet verkligen inte om jag kommer lyckas godkännas. Men två av tre frågor gick bra, faktiskt riktigt bra, och det var lite av en kick att sitta där och plita kinesiska tecken så snabbt man någonsin kunde. Jag hade kunnat skriva med hiragana, japanernas stavelsealfabet, men skrivpapperen man får på proven är fyllda med staplar av små fyrkanter – 400, för att vara exakt, så man vill få in så mycket information som möjligt på varje ruta. Men den sista av de tre frågorna handlade om de japanska diplomatiska sändebuden till Korea, om vilket jag inte vet någonting. Jag klämde ut några meningar, men sen tog det bara stopp. Det värsta är att min lärare är verkligt snäll, och kom fram och frågade om det gick bra, om jag hann skriva. "Jodå, pep jag, jag kan bara inte svaret".

Nåja, två kurser är avslutade, oavsett hur det gick. Nu väntar två tentor nästa vecka, och sedan tenta och/eller rapporter en eller två gånger i veckan till mitten av augusti, så nu gäller det bara att hålla ut. Och försöka kombinera sluttentorna med slutfesterna och alla människor jag vill vara med innan de åker hem. De flesta vänner vi har fått här åker nämligen hem mellan augusti och september, de har antingen redan varit här ett år eller så var deras program bara för en termin. Vissa dagar är det lite kollot–tar-snart-slut–och-alla-står-i-ring-och-gråter-stämning. Andra dagar sitter jag och Linnea och spekulerar vilka som kommer till hösten, och vad vi skulle vilja ha (en fotbollsgalen Scouse står högt på Linneas lista). Det är fascinerande när det sociala är så extremt säsongsstyrt, och att huset här töms på allt utom barnfamiljerna, mig och Linnea.

Det här inlägget saknar röd tråd och poäng. Men jag lever, misslyckas med tentor, och jag ser fram emot nästa veckas sommarfestival.

Ninja

Kom precis tillbaka från impromptu födelsedagsmiddag för min tyska vapendragare Melanie, som var fantastiskt så som Kyoto kan vara ibland. Maten var fantastiska veganska nudlar, servitrisen satt och pratade med oss i evigheter och vi bytte adresser och telefonnummer, och en gammal man vid bordet bredvid började också prata med oss. Efter en skakig start på engelska som framställde honom som en galen stalker gick vi över till japanska, och då förstod vi att han var en äldre konstnärsgentleman, som rest genom Europa över fyrtio år sedan, och glatt berätta både om ABBA, vikingar och midnattssolen (efter att ungefär fem gånger blivit påmind att det, fortfarande inte, var Schweiz vi kom till). När han gick före oss gjorde han upp med personalen så att när vi gick därifrån presenterades vi med små påsar med veganska kakor att ta med oss hem. Det låter som en skröna, men just så snälla är folk. Kan folk vara.

Då känns plötsligt regnsäsongen, med dess eviga hetta och fukt, som en lätt börda att bära. Det gäller speciellt när jag och Linnea ser så svimfärdiga ut i träningslokalens hetta och fukt att till och med huvuddödssensei, som normalt skäller, suckar och slår oss, var alldeles snäll och uppmuntrande under dagens träning. Fler bilder kommer så när vi lyckas ta några, men här är i alla fall ett smakprov på hur mycket ninja jag är två gånger i veckan:



Och ett viktigt PS på samma tema: Igår var vi också och tittade på filmen Hana Yori Dango, fortsättningen på en två säsonger lång episk japansk high school-serie. Serien bygger i sin tur på en vid det här laget ganska gammal manga, och serien dramatiserades med japanska pop-pojk-stjärnor i huvudrollerna. Made of awesome, som ni kan ana från planschen:



Mer än två timmar vackra japanska pojkar, drama, gråt, överspända konversationer och konflikter som aldrig tar slut. Trots det kommer Japanska romantiska komedier alltid att slå de amerikanska med hästlängder, och det är av en enkel anledning: japanska romantiska komedier har ninjor också!

På med glasögonen

Nu gäller det på allvar, nu är det eld i baken och plugglasögonen på. Nästa vecka har jag mitt första prov här i Japan: jag kommer ha en timme på mig att svara på fyra essäfrågor om japanska tidigmoderna internationella kontakter. Svaren ska vara på fyrahundratecken vardera, och självklart på japanska. Som min bror sa: "Kan du ens fyrahundra tecken? Måste det vara olika, eller kan du skriva tio stycken fyrtio gånger om?". Jag sitter och läser, försöker tyda min anteckningar, lyssnar på sommar (webradio, alltså... framtiden äger), och ibland, när jag får extra fina brev hemifrån Sverige, gråter jag en skvätt. Resten av tiden hyperventilerar jag i ångest och panik över hur detta ska gå till.

Men det är inte bara elände med studierna; även om jag inte begriper lektioner har de sina fina stunder. Det finns min professor Matsuda som hetsar in 10-40(!) minuter sent på lektionerna, muttrar en ursäkt, och sedan förvånat märker att han aldrig hinner med lektionsplaneringen. Jag har tidsoptimistiskt börjat flanera in en 10-15 minuter sent, och då är jag fortfarande oftast först in i rummet. Sedan finns det kursen där vi läser Makura no Sôshi, boken som gett namn till den här bloggen, som får mig att påminnas om vilken makalös, vacker och slagkraftig japanska hon använder. Och det finns också lärare som den flummige och poetiske Shimazaki-sensei, som springer ut och röker Gaulouise Blonde mitt i lektionerna, har långt yvigt hår, vida skjortor och ser ut som om han skulle ramla död ner i lungsot vilken sekund som helst. Under en timme när vi satt tysta och försökte tyda veckans handskrift avbröt han oss plötsligt "Vänta allihop, sluta!". Sedan tystnade han en stund... och pekade sedan på en kruka med blommor på sin arbetsbänk. "Titta på den vackra pionen", fortsatte han. Vi tittade. "Mm", sa han efter stund "Det var bara det".
Och det är verkligen bara det.