Men bra dagar känns det som om jag är kvinnan som min vän med det bästa namnet berättat för mig om: en av hennes arbetskamrater är en rejält byggt nordisk Quinna långt över medellängd, och när hon är på bokmässan har hon hon som hobby att få bilder tagna på sig själv med författare. Företrädesvis manliga författare. Som hon inte tycker om. Briljant! Jag älskar tanken på hennes bildsamling på henne och ett gäng självgoda pysslingar till karlar – och jag gillar hennes demonstration av makt och självförtroende!
På samma sätt gillar jag de dagarna då jag sträcker på mig och tänker 'här kommer jag!'. Men, som sagt, det är bara en sida. Den andra är en känsla av att gå in i allt och var stor och svettig, och den manifesteras i en längtan efter kläder som passar. Här är det bättre än Japan, även om alla byxor är för korta, men storlekarna är inte riktigt lika förödmjukande små. Fast jag blev utkastad ur en affär härom veckan när jag försökte fråga om hon hade någon av klänningarna i en större storlek. Kvinnan skyfflade bestämt ut mig genom dörren medan hon halvskrek "Size! Size!".
1 kommentar:
Underbar idé att ta bilder på sig själv med korta självgoda män, jag borde göra något liknande med forskare jag ogillar (fast det är tack och lov inte så många)!
Men jag sympatiserar djupt. För min del blir det nog aldrig värre än när jag var i Japan som tonåring och var legitimt awkward-och-växande (och dessutom alltid kände mig som ett freak ändå i utlännings-fattig småstad) och alla skolkamraterna var typ storlek noll och hälften så stora. Och så är det alltid någon liten kärring som komplett oprovocerat och med genuin förvåning utgjuter sig över hur STOR man är. Kyoto var i jämförelse mycket bättre, då hade jag blivit aningen mindre awkward och utvecklat lite hälsosam arrogans (jag menar, självförtroende), men visst tär det på självkänslan att plötsligt är ALLT för litet. Jag undvek att fråga efter storlekar för att det är så förödmjukande när en liten ultra-petite expedit berättar att de inte har "så stora skor" eller liknande. Men utskyfflad från en butik har jag aldrig blivit. Jag vet inte om jag skulle vara traumatiserad eller bara tycka att det var absurt underhållande, hur var det?
Om du behöver rehab efter asien, kom och hälsa på mig i USA (speciellt i här i mellanvästern)! :) Du kommer känna dig som en gracil nymf och på-gränsen-till-anorektiskt smal. Och längre än genomsnittet, men inte freakishly mycket.
/Anne
Skicka en kommentar