There's gotta be somebody for me out there

I ett försök att inte överlasta den här hösten som alla andra i mitt vuxna liv har jag bestämt mig för att inte skriva upp mig på någon kvällskurs i kinesiska för universitetsanställda. Jag är här framförallt för att forska, och den kinesiska jag plockar upp får sägas vara en bonus.

Trots det känner ni mig illa om ni tror att jag inte känner viss prestationsångest. Visst, kinesiskaböcker är införskaffade och jag fick en fin present "Famous women in Chinese history" av Mike, med läsningarna på tecknen. Perfekt för den som kan läsa men inte uttala, som jag.

Men det räcker inte långt, och privat undervisning här går på cirka 400 dollar per gång, och det ligger inte riktigt inom min budget. Kvar finns språkutbyten. Nackdelen med dem är att det finns en underförstådd förståelse inom cirklar där asiater umgås med västerlänningar att språkutbyte är utdragen dejting för den som inte skulle ha något emot en utländsk pojk- eller flickvän. Det missförståndet skulle jag helst vilja slippa. Jag hade tänkt sätta upp lappar på stadsbiblioteket, men där finns mest gamlingar och jag skulle helst vilja prata med något i ungefär min ålder, eftersom mitt sociala umgänge här är minst sagt begränsat.

Sagt och gjort, jag tryckte upp lite käcka lappar på mitt lokala kopieringshak (akademiker letar reda på så märkliga saker de första veckorna...) och satte upp dem – på tjejtoan inne på universitetbiblioteket. Rätt kön, rätt åldersgrupp, rätt sociala grupp, tänkte jag mig. Det kändes hemskt nervöst, lite som en kontaktannons eller en kursansökan. Och inom ett par timmar fick jag svar. Nu återstår att se om jag varit ryslig fördomsfull, heteronormativ och ålderdiskriminerande.