Saker jag lärt mig i Macao

Jag överlevde tyfonen, inte mycket att säga om det. Det är som en redig storm, och om det inte vore för det exotiska namnet och att folk dog i Filippinerna skulle jag säga att den kändes mindre brutal än en ordentlig svensk höststorm. Nu kan jag bara rapportera oförståelse och innesittande.

Det är oktober, och snart har jag varit borta från Sverige en hel månad. Macao börjar kännas som hemma, allt börjar bit för bit bli bekant och vardag. Så trots envisa försöka av film och litteratur att göra det här till en håla av dekadens mitt i flagnande lyx, en bit av en gammal värld annars försvunnen (samma känsla som finns i resebeskrivningar från 1700-talet!), här nedan schysst illustrerat från en 50-talsfilm, så är en sketen tisdag i Macao också en sketen tisdag med sojamjölk och flingor till frukost. Ganska skönt, det med.


Men vad har jag nu fått med mig, vad är det som gör att Macao känns mer som hemma och lite mindre som borta?

Först och främst har jag lärt mig att gå över gatan. Det är inte så trivialt som det låter. Det är ont om övergångsställen, och bilarna stannar inte självmant. Tricket är att bara gå rakt ut, långsamt men utan att stanna, tveka eller sakta ner. Då kör de bara igen. Nu börjar jag våga gå själv, men första veckorna handlade allt om att haka på någon tant på väg över för att någonsin komma hem (ja, jag vet, länken är uppenbar). Så det är inte jag som hjälper gamla tanter över gatan, utan tvärtom.

En annan sak är att jag inte bryr mig så mycket om när, snarare än om, det blir fel när jag beställer mat. Min kinesiska är väldigt hit/miss, och lösningen är att vara fullkomligt defaitistisk. Om jag får risgröt istället för stekt ägg till lunch är det också okej.

Att stå i kö har varit en kamp – på något sätt hamnade jag alltid sist. Oavsett om jag skulle på en buss eller betala på 7-11 är plötsligt alla andra undantagslöst före. Tioåringar som skulle köpa cola eller små tanter med matkassar, det alla hade gemensamt var att de på ett obegripligt sätt teleporterat sig framför mig. Men nu är jag hänsynslös. Jag utnyttjar min läng, viker överkroppen mellan dem, betalar busschauffören och vips har jag till och med sittplats där jag myser och känner mig assimilerad.

Slutligen är jag inte riktigt lika panikrädd för gastanken vi öppnar på till dusch, disk och matlagning. Mike undrar varför jag är så nojig kring det här. Jag försökte förklara att jag varken ser eller hör gasen, och att den är gift och brännbar. Hm... vid närmare eftertanke har jag inte riktigt lärt mig det här än. Duscha kallt går också bra.