By any other name would smell as sweet

Förra veckan träffade jag mina två språkutbyten. Båda visade sig vara rara, och utan förväntningar på evig kärlek. Fullträff! Först träffade jag Cathy, som tagit sitt namn från Wuthering Heights (vilket vi fick fram efter viss förvirring, den heter något helt annat på kinesiska, såklart, något mer likt "Howling Village". Vi löste förvirringen genom en underbar summering av handlingen där Cathy sa något i stil med "det är en pojke som blir kär i en flicka, och så bor de i ett hus på en hed, men hon säger nej till honom, och så tar han hämnd" "Jaha, är han adoptivson i huset och lite ond?" "Ja, precis").

Senare träffade jag även Susan, som valde sitt engelska namn hastigt och lustigt första lektionen här i Macao. Hon hade aldrig haft ett engelskt namn, så när hon tillfrågades på uppropet stal hon kompisen bredvids. Det är standard här. Inte att ta sin kompis namn, men att välja ett engelskt namn istället för att försöka översätta sitt kinesiska, och det kan man ju diskutera för- och nackdelar med. Frågan jag ställer mig är varför väljer man vad. Varför tyckte sekreteraren på institutionen att det var bra att heta Candy, varför heter så många tjejer Barbie, och vad i hela friden fick en av grundnivåstudenterna här, en lång och kraftig kille, att välja namnet Daisy?

Samma kulturella problem uppstår när västerlänningar ska välja kinesiska namn. Ofta blir det något märklig anpassning av efternamnet, som skriker utlänning när man tittar på det, och som är svårt att känna igen när andra säger det. Som att förstå att när man ska svänga efter Màidāngláo, så menas McDonalds. Sånt är roligt tills man tänker på hur vi säger det hemma. Är "Mackdånnalls" så annorlunda?

Påminner mig som så ofta om hur tacksam jag är för mitt internationellt gångbara namn – insiktsfulla mor & far (eller snarare farmors mor och far). Det går alltid fram vad jag heter, och det är lätt för folk att uttala. Och så delar jag det med så bra människor. Sen blir det ju alltid lite förändrat:

Jag var Risa i japan, ett japanskt sätt att skriva det vore 山人理佐 (Hellman – här fulöversatt som Bergmänniska – Risa) här vore jag snarare 何 莉莎 (He Lisha). Jag ahde också kunnat satsa på 麗 Li, som är detsamma som i Mona Lisa, men fegt nog satsar jag på tecknet jag kommer ihåg hur man skriver. Mitt japanska namn betyder logik och vänster, båda delar något jag är förtjust i. Efternamnet på kinesiska funkar väl, He är ett av de 100 vanligaste namnen i Kina. Mitt kinesiska namn låter som att jag sluddrar lite, men både He och Sa är vanliga fonem i namn utan sådär självklara betydelser. Li står för jasmin, vilket väl inte är så illa. Men tacka vet jag gamla hederliga Lisa: