Det här med historiska romaner...

Just nu försöker jag aktivt att inte läsa vår nästa bokcirkelsbok, Age of Innocence. Det är nämligen en månad kvar till nästa Gertrudmöte, och om jag läser den nu vet jag av erfarenhet att om en trettio dagar kommer alla karaktärer ha bytt namn. Jag kan minnas handlingen, känslor, språket – ibland hela meningar, men vem som hette vad det första jag glömmer av en bok eller film, och det brukar ske inom någon dag.

Därför mysläser jag om Ken Follets 'Pillars of the earth' (vilket är lite farligt eftersom jag tyckte om den förra gången, och jag är hela tiden rädd att upptäcka att den gått och blivit dålig) och den får mig att tänka på en föreläsning jag var på i våras. Det var en svensk författare som skriver vad han själv säger är historiska romaner, och under frågestunden kom vi att diskutera vad en historisk roman egentligen är. Eftersom historisk tid numera sträcker sig fram till förra året, i och med nutidshistoria, vad skiljer en historisk roman från en vanlig sketen roman? Att personen den behandlar, dock med konstnärlig frihet, är känd? Då är alltså Blonde en historisk roman. Att den utspelar sig i en viss miljö under en specifik tid? Men inspireras inte alla författare av en person eller miljö som talar till dem? Det skulle t.ex. göra Niceville till en historisk roman.

Han, författaren som kallade sina egna böcker historiska, tyckte att det var viktigt att de fysiska detaljerna var korrekta. Han menade att varje knapp på skjortan måste vara rätt utformad, men att författaren hade rätt att tolka karaktärernas tankar och känslor. Men de är ju också historiskt föränderliga, i alla högsta grad. Riktigt usla historiska romaner tar 2000-talspersoner med 2000-talsvärderingar och kastar in dem i historiska miljöer.

Jag tänker hellre på bra exempel, som en roman som jag tycker mycket om och som helt osökt utspelar sig i Macao: City of broken promises. Det är Hong Kong-författaren Austin Coates som skriver utifrån gamla macanesiska muntliga berättelser om en känd kärlekshistoria mellan en engelsman och en macanesisk kvinna, med hjälp av dokument i det engelska ostindiska kompaniets arkiv. Resultatet är en fin bild av hur Macao såg ut på slutet av 1700-talet, med karaktärer som både beter sig trovärdigt mot varandra och samhället, och som man som läsare bryr sig om. Nackdelen här är snarare motsatsen: den är för trovärdig, så en förvånande mängd forskare ser den här romanen som ett historiskt dokument, och som refererar till den som en källa (I kid you not – det händer oftare än man skulle kunna tro!). Som om den säger något om vad en engelsk man tänkte på 1780-talet, och inte vad en amerikansk man på 1960-talet tänkte om engelska 1700-talsmän.