Harry, Ron och Hermione

Andreas har kommit och farit – det har varit skönt att ha besök här. Skönt att prata svenska, roligt att ha någon som bryter upp tvåsamheten, annars fastnar man bara och skaver på varandra. Och så är det ju min polare! Det var märkligt att jag hade glömt det, när jag stod och väntade vid tullen kändes det som att jag väntade på någon random svensk som jag skulle guida runt. Och så kom han ut genom portarna, och det var ju min vän. Lustigt hur hjärnan fungerar. Andreas valde också det mest creddiga sättet att komma och hälsa på: han tog transmongoliska och kom in via buss över den lilla landremsan som förbinder oss med Kina.

Vi träffade först Cathy med pojkvän och åt lunch, vilket var roligt. Speciellt roligt var det när hon tyckte att Mike såg ut som Harry Potter och Andreas som Ron. Därav följde logiskt att vi varit Harry, Ron och Hermione som sprungit runt på äventyr. Men Hermione är uppenbart liknelsen som haltar lite. Besatt av studier, ostyrigt hår och hopplös besserwisser låter inte alls som någon vi känner.

Effekten är att jag har turistat i Macao istället för att blogga, tvingat i Andreas olika märkliga lokala specialiteter, gått på flera kasinon än någonsin förr, prövat drinkar i högt belägna barer, förlorat pengar på roulette för första gången, och kastat kläderna för ett snabbt dopp i en perfekt tempererad takpool (det är ingen som tittar på filmerna från sådana där övervakningskameror ändå, eller hur? Eller hur?).

Andreas är awesome på sitt alldeles egna sätt, vilket gör att vi numera har en halv flaska fint portvin i kylen. Av alla saker som är svårt eller problematiskt här så fastnade han över bristen på rimlig ost, och lämnade prydligt efter sig adressen till två importbutiker.

Nu är det dags för oss att vara turister: imorgon far vi till Singapore!