Det var på fler sätt en märklig resa, lite som att åka till något som var mindre utomlands. Vi kom dit med Asiens ryanair, och kände oss hela tiden lite som de fattiga kusinerna från landet. Det officiella språket är engelska, det finns ett tunnelbanesystem och i 'öst/väst'-blandningen i Macao och Hong Kong är det definitivt slagsida för Asien. Här är jag inte riktigt lika säker. Kolla bara in den här stan:
Överallt fanns det häftig arkitektur. Nästa gång jag kommer till Singapore, och är gammal och stenrik, vill jag bo på det här hotellet. Det är sprillans nytt, och högst upp finns en trädgård med en pool som går hela vägen fram till kanten.Singapore inspirerade mycket sådana tankar, om vad jag skulle kunna ha och göra om man var vore en av 'de där', som sitter på 62:a våningen och dricker drinkar och tittar ner.
I väntan på att pengarna ska rulla in tittade jag än så länge helst ut mot havet. Singapore blev en koloni för sin utmärkta naturliga hamn, och hamnen är fortfarande enorm och i allra högsta grad använd. Titta här på alla jättetankers på väg in:
En annan sak man kan se är sådana här lösningar för hur man bygger en fotbollsplan när man har ont om plats. Jag fascineras över vad som händer med alla bollar som går utanför plan. Studsar de tillbaka på spelarna eller låtar man dem guppa omkring i vattnet? Singapore är trångt, ytan är mindre än Hong Kong, men det känns ändå mindre trångt. Det är fullt av grönt och träd överallt, vilket inte är fallet med Macao. Men så är också befolkningstätheten mindre än den här (även om alla tre är med i topp fem).
Vi träffade Mikes väninna, som skriver för matguiden Time Out Singapore. Som matrecensent verkar man lätt bli lite besatt av det här med mat. Vi träffade henne på ett svenskt halal-café (jo, halal! En effekt av att öppna ett svenskt café i de arabiska kvarteren), jag drack lingonmilkshake och kände lite hemlängtan.
Matväninnan tipsade oss om allt möjligt, museum, barer och såklart restauranger. Singapore verkar handla mycket om mat, men kanske berodde det också på vem vi pratade med. Men säkert är att vi åt helt otrolig indisk mat i little india, och i stort sett allt vi plockade upp från håll-i-väggen-hak var också smaskens. Det är som att Singapore kombinerar en härlig blandning av massor av olika matkulturer, vilket ger mumsig mat, med rigorös stadskontroll, vilket t.ex. gör att alla små stånd har officiella renhetsgraderingar upphängda på framsidan. På den här marknaden åt vi frukost varje dag, och varje stånd gjorde en sak, och gjorde den bra. Man fick också känslan av att god mat respekterades, vissa köer till de bästa stånden var evighetslånga, men först när det haket fick slut på mat och stängde vände sig folk till något med kortare kö. Maten var en av höjdpunkterna!
En annan sak var det här med Stamford Raffles. Allt i Singapore var Raffles, som enligt traditionen grundade Singapore (själv, såklart) 1819. Här har man inte alls gjort upp med sitt koloniala förflutna, trots att de varit självständiga sen 1965. Jag spekulerade i om det har att göra med den japanska ockupationen, att den engelska tiden var den gyllene i jämförelse. För här framhålls på museum och på skyltar att allt som har att göra med Singapore, inklusive dagens ekonomiskt framgångsrika stat, är Raffles personliga förtjänst. Lite som att koppla välfärdsstaten till Gustav Vasa. Men när jag började bli riktigt anti-imperialism-tjatig jag vi till Raffles hotel, en vacker byggnad i kolonialstil och drack en riktig singapore sling i den bar där drinken först blandades. Jag kände mig direkt mer välvilligt inställd både till honom och brittisk kolonialism.
Och innan vi visste ordet av var det bara Raffles-turism som gällde, och vi vandrade till hans aveny, hans hus, hans galleria, och slutligen här platsen där han först ska ha landstigit i Singapore:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar