Det här med kinesiskan

Ett av målen med att vara här var att lära sig lite kinesiska, även om jag försöker påminna mig att det inte är huvudmålet, och just nu är jag på ett frustrerande ställe i min språkinlärning: jag har fastnat mellan två trappsteg. Jag kan en del, har kommit upp på första steget, men har börjat stagnera. Varje dag använder jag samma ord, samma meningar, och gör samma fel. Jag står bara och kör huvudet in i nästa steg (i den här analogin är stegen jättestora, sådär så att man klättrar upp på de första och sen bit för bit växer). Men det är långt från första gången jag är i den här situationen, så jag vet vad som krävs. Mer plugg, mer jobb. Det är bara att tröska sig upp och förbi. Men varför envisas jag med att hålla mig i kategori fem?

För jag kan inte låta bli att känna viss bitterhet över att även idag när jag plockar upp en bok i bokhandeln, och ska se bara på ett ungefär vad den handlar om (roman, faktabok, är det relevant för mig, på den nivån) så går det snabbare att göra det på italienska eller portugisiska, språk som jag aldrig läst, än på japanska, som jag lagt många år av mitt liv på. För att inte tala om kinesiska. Det här med språks släktskap är säkert intressant för lingvister, men för oss studenter av östasiatiska språk känns det ibland mest bittert. Allt besvär bara för att mina källor har ofinheten att blanda språk på det här sättet:


Och apropå det här med språk, jag har äntligen fått kontakt med den ende svensk jag hört om som kan manchuriska (ni minns väl hur min besatthet med det språket började), och han skickar en massa hjälpsamma tips. Det är nästan lika häftigt som om jag hade mailat med Ola Wikander – även känd som mannen i mitt liv.