Men vad jag var ute efter var såklart det gamla Kanton, där mina gubbar var. Tyvärr har de styrande i Guangzhou länge gjort sig kända bland intresserade historiker som totalt ointressede av att bevara eller lyfta fram Guangzhous ställning som internationell handelsplats (under ungefär 150 år var det den mest använda, och i teorin den enda tillåtna, platsen för utlänningar att handla med Kina). Tills ganska nyss var det enda som fanns kvar av handeln som pumpade in silver i Kina under så lång tid det här:
Gatunamnet betyder de tretton handelshusen, och hänvisar till de handelshus som hade monopol på all handel med te med västerlänningarna. När den rekonstruerade ostindiefararen Göteborg kom till Guangzhou 2006 hade de rivit ner och byggt om nästan hela den inre hamnen vid Whampoa, där fartygen traditionellt sett ankrat. Men typiskt nog hade inloppet blivit för grunt under de senaste 150 åren, och de var ändå tvungna att ankra i centrala Guangzhou, dit de svenska skeppen aldrig kom. Attans. Men då restes statyn här nedan, med text på engelska, kinesiska, och svenska, och fortfarande är större delen av muséet där koncentrerat på skeppet Göteborg och det svenska kompaniet. Det är roligt att utlänningar för en gångs skull inte betyder engelsmän, men det här kan ha varit en smula snett åt andra hållet, med bilder på kungen och Silvia i varje rum.
Men när Beijing med rätta uppmärksammades för den massförstelse av historiska byggnader som föregick olympiaden, så såg Guangzhou sin chans att utveckla det här. Man satte igång ett projekt dels för att raskt öppna ett Tretton hong-museum, och för att bygga upp den gamla historiska hamnstaden kring Whampoa. Vi åkte dit med konferensen, och jag visste inte riktigt vad jag skulle tro. Det är återuppbyggt i historiskt stil, men med modern teknik, eftersom det är ett kombinerat öka-levnadsstandarden i områden-projekt och ämnat att få dit turister. Och ledande i projektet var de fyra rikaste familjerna/klanerna i området, vars förfäder är precis de mina gubbar handlade med på samma plats. Är det roligt att folk bor kvar eller sorgligt att samma grupp fortfarande har stålarna?
Så istället för att hitta mitt gamla Canton fann jag nybyggd historia, vad ska man tänka kring det? Det kändes bitvis som en historisk nöjespark. Än så länge är det knappt öppnat, vi fick en rundtur men alla gator är inte färdigbyggd än. En sak som är så märklig är hastigheten. Hela området och muséet slängdes upp på mindre än två år, ännu ett tecken på den nästan skrämmande bygghastigheten jag sett i Kina. Den framhålls hela tiden som något bra, men betyder det faktum att man på två år kan 'bygga tillbaka' att man inte behöver vara rädd om det som finns/fanns? Och blir det nybyggda bättre, eftersom man byggt om med ordentliga avlopp etc.? Varför är jag så besviken över att ha sett något helt nytt istället för något relativt gammalt, och vad är egentligen den dramatiska skillnaden? Men visst hade jag velat se vad mina gubbar såg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar