"I've learned all the course books by heart of course. I just hope it will be enough - I'm Hermione Granger, by the way, who are you?"

I helgen var jag och Mike i riktiga Kina, för en konferens i Guangzhou (Canton, kallade mina gubbar det). Men Guangzhou kändes inte historisk, tvärtom var allt nybyggt och högteknologiskt och gigantiskt. Det kändes som att allt i Guangzhou var världens största av något slag, och universitetet är inget undantag. Alla universitetsbyggnader är samlade på en ö, och vi var i ett monster till konferenscenter på den. Allt på hela ön var enhetligt, designat och sprillans nytt, men det var så överdimensionerat att det kändes lite ödsligt på något vis. Som om det inte var planerat för människor att försöka röra sig i. Rummet vi bodde i var tjusigt, och konferensen var överdådig, men vi var 15 minuters bilväg från närmsta tunnelbanestation, och en timme från centrum, och det fanns ingen mat förutom den de tillhandahöll – inte en kiosk i sikte. Det tog oss 20 minuter bara att gå mellan rummet och frukosten. Det var det mest effektiva sätt jag varit med om att få folk att stanna på konferensen och inte skolka och lalla runt på stan, men var det trevligt?


Vad jag är säker på är att de var otroligt generösa. Varje del av konferensen och varje utflykt innebar en påse med fina presentböcker till alla deltagare – och pojkvänner, skulle det visa sig. Mike hade planerat att sitta på rummet och läsa, men utan honom fanns ingen chans för mig att kommunicera, så han följde med och blev konferensen stjärna. Alla kommenterade hur stilig han var, och uppenbarligen lik en filippinsk popstjärna (? Om någon vet vilken är jag nyfiken). Jag vet inte om det är hans popstjärnekvalité och mina egna äppelkinder, eller om det var i egenskap av att vara två av totalt 4 västerlänningar, och de enda under 50, men vi skulle ständigt skulle stå framför allting och bli fotograferade. Det kändes som att de ville kunna demonstrera hur internationella de är. Vilket de var, på sätt och vis. Konferensen hade deltagare från hela världen: många olika ställen i Kina, Taiwan, Kanada, USA, Nya Zeeland, England, etc. Men de var allihop etniska kineser, och allt var på kinesiska.

Och kanske förstod jag bara inte tillräckligt, för jag var ganska besviken på konferensen som sådan. För även det var påkostat var det samtidigt också platt. Vi fick tio minuter vardera för att presentera våra papper (fem för mig som skulle tolkas – fem!), men sedan följde inga kommentarer, och ingen diskussion. Det var som en redovisning i skolan där alla satt och sov och väntade på rasten. Jag hade sett fram emot att äntligen få kinesiska reaktioner på min forskning, och hade jobbat hårt för att förbereda. De sa åt mig att skriva 20 sidor och ha en ordentlig lång presentation, så det var vad jag gjorde. När jag väl kom dit var vissa papper på en sida. Märkligt nog var dessutom få något annat än en redovisning av precis vad som stod i någon enstaka källa (och de flesta använder samma två, vilket irriterar mig våldsamt). Det är samma historia som, tja, alla andra år av mitt liv. Jag trodde på något vis att det här med att följa instruktionerna och sedan inse att ingen annan gjorde det skulle sluta hända när jag väl kom tillräckligt högt upp i utbildningsstegen. Uppenbarligen inte, men jag ihärdar. För jag vet vem som skulle hålla med mig: