Det här med historiska romaner...

Just nu försöker jag aktivt att inte läsa vår nästa bokcirkelsbok, Age of Innocence. Det är nämligen en månad kvar till nästa Gertrudmöte, och om jag läser den nu vet jag av erfarenhet att om en trettio dagar kommer alla karaktärer ha bytt namn. Jag kan minnas handlingen, känslor, språket – ibland hela meningar, men vem som hette vad det första jag glömmer av en bok eller film, och det brukar ske inom någon dag.

Därför mysläser jag om Ken Follets 'Pillars of the earth' (vilket är lite farligt eftersom jag tyckte om den förra gången, och jag är hela tiden rädd att upptäcka att den gått och blivit dålig) och den får mig att tänka på en föreläsning jag var på i våras. Det var en svensk författare som skriver vad han själv säger är historiska romaner, och under frågestunden kom vi att diskutera vad en historisk roman egentligen är. Eftersom historisk tid numera sträcker sig fram till förra året, i och med nutidshistoria, vad skiljer en historisk roman från en vanlig sketen roman? Att personen den behandlar, dock med konstnärlig frihet, är känd? Då är alltså Blonde en historisk roman. Att den utspelar sig i en viss miljö under en specifik tid? Men inspireras inte alla författare av en person eller miljö som talar till dem? Det skulle t.ex. göra Niceville till en historisk roman.

Han, författaren som kallade sina egna böcker historiska, tyckte att det var viktigt att de fysiska detaljerna var korrekta. Han menade att varje knapp på skjortan måste vara rätt utformad, men att författaren hade rätt att tolka karaktärernas tankar och känslor. Men de är ju också historiskt föränderliga, i alla högsta grad. Riktigt usla historiska romaner tar 2000-talspersoner med 2000-talsvärderingar och kastar in dem i historiska miljöer.

Jag tänker hellre på bra exempel, som en roman som jag tycker mycket om och som helt osökt utspelar sig i Macao: City of broken promises. Det är Hong Kong-författaren Austin Coates som skriver utifrån gamla macanesiska muntliga berättelser om en känd kärlekshistoria mellan en engelsman och en macanesisk kvinna, med hjälp av dokument i det engelska ostindiska kompaniets arkiv. Resultatet är en fin bild av hur Macao såg ut på slutet av 1700-talet, med karaktärer som både beter sig trovärdigt mot varandra och samhället, och som man som läsare bryr sig om. Nackdelen här är snarare motsatsen: den är för trovärdig, så en förvånande mängd forskare ser den här romanen som ett historiskt dokument, och som refererar till den som en källa (I kid you not – det händer oftare än man skulle kunna tro!). Som om den säger något om vad en engelsk man tänkte på 1780-talet, och inte vad en amerikansk man på 1960-talet tänkte om engelska 1700-talsmän.

Ett hem! Det är det fästet, vi rest med murar trygga

Det är ett par dagar sedan jag skrev sist, men det kanske kan vägas upp av ett långt och bildintensivt inlägg? Jag har fått flera frågor om hur lägenheten ser ut, men eftersom anslutningen är för långsam för skype-video kommer bilder här istället.

Här är kontoret, en lyx jag lätt skulle kunna vänja mig vid. Det är så skönt att kunna ha alla böcker och papper på ett ställe, och att det stället inte är mitt vardagsrum.


Mitt vardagsrum förresten, det ser ut såhär, komplett med artsy poster från en konstutställning vi besökte:




Med utsikt. Kanske skulle jag tagit foton en solig dag, då allt ser nytt och fräsch och häftigt ut, men dagar som den här får jag mer en dystopisk efter-katastrofenframtidskänsla. Kanske är det något med höghusen som får mig att tänka Metropolis och Bladerunner?



Inne i köket. En gaskokplatta där bara en platta fungerar, men å andra sidan ser man havet när man står och kokar te (vilket i ärlighetens namn är det jag främst använder den till). Och på kylskåpet finns bilder på Bohuslän från mor så att jag kan jämföra haven, och lägenhetens pingvinrepresentant på kylskåpet.






Sovrum. Ja, jag har matchande lakan och påslakan. Såklart. Och en annan konstutställningsposter med ett turbringande nyårslejon över sängen.




För totalredovisning även badrummet:


Det är fint att ha en tvåa mitt i Macao, det förstår jag också. Men ibland tror jag att jag vill bo såhär. Speciellt med våningssängen. Jag och Mike har spekulerat om det här är det perfekta boende, om det bara kunde kombineras med en terrass mot havet och ett engelskt lordbibliotek i ett sidorum. Okej, vi är kanske inte där riktigt än.

Om hemmet är vår egen värld den enda vi mitt i världen bygga, så tror jag att jag hade kunnat få det betydligt sämre...

Mina vänner

Det har varit märkligt att vara utan någon självklar social samlingspunkt här, eftersom jag inte läser några kurser, och eftersom det inte finns några doktorandseminarier. Jag är mest med Mike, Mike och mina böcker, men i ärlighetens namn beror det ju också på att jag väljer att ha det så. För det finns kontakter om jag vill ha dem. Jag hade middag med två andra doktorander igår, och en annan middag är planerad till vecka för en liten en större grupp – det börjar så sakteliga lossna, med andra ord. Men det betyder inte att det jag har här är vad jag har hemma. För att citera Erlend Loe: Jag har två vänner, en bra och en dålig.

Tankens väcktes av dagens språkutbyte, och att jag också hade en språkutbytesträff igår. I mitt huvud kallar jag dem den Onda och den Goda. Den ena tycker att musik och skönlitteratur bara utgör distraktion från vetenskap, att det är för mycket klemande med zoo-pandor som har det alldeles utmärkt i sina burar ("de får gott om bambu") och att kriminella borde tvingas till hjärnkirurgi för att operera bort de sjuka delarna. Den andra pratar gärna om var i Kina man hittar de stiligaste männen, om sin dröm att undervisa och hjälpa människor, och sin oro för hur hon ska kunna få sina grupparbeten att bli tillräckligt bra utan att få någon i gruppen att känna sig överkörd. Båda är bra för min kinesiska på olika sätt, och jag gillar den helt disparata bild jag får av Kina genom dem. En är från staden, en från landsbygden, en från enbarnsfamilj, en från flerbarns (det är en större grej i Kina än hemma...), och bara en av dem har någon som helst vilja att någonsin resa utanför mittens rike.

Och som bonus har jag min amerikanska professor, han som är anledningen till att jag kunde komma hit. Det är den mest hjälpsamma och generösa akademiker jag någonsin träffat, och det vill inte säga lite. En dag i veckan jobbar vi nu tillsammans (jag tror han har det lite tråkigt här), en kväll i veckan går jag på hans kvällsföreläsning, och idag fick jag en signerad kopia av hans sprillans nya bok. Det är så att man kan få hopp om mänskligheten!

Min litterära navelsträng

Idag är jag lite yr av trötthet, jag tror att jag till sist kom till ro vid halv fyra på natten. Varför? För att jag fick ett långt, långt samtal med finaste bokcirkeln, Gertrud.

Det är en sådan stimulans och en sån lättnad på samma gång att prata med dem, även om det är via Skype. När jag bodde i Japan träffades vi också så, men här är det lite extra tungt eftersom både jag och de måste skriva nyckelmeningar eftersom ljudet när som helst försvinner; det blir lite som att skriva undertexter till sig själv. Men just för att Skype funkar halvdåligt, och just för att jag skypar hem så sällan, blir bokcirkelmötena så viktiga – som en navelsträng hem till Sverige och livet och vännerna där.

En annan anledning till att mötena är så viktiga är att jag får prata svenska, något jag saknar en hel del. Det är nog en av anledningarna till att bloggen blivit relativt väl uppdaterat hittills. Men själva poängen med bokcirkeln, att få läsa och prata om böcker, är så viktig för min vardagslyckan. I synnerhet när det varvas med insikter om allt möjligt med så kloka och fina kvinnor. Jag tror att den gruppen har förändrat mitt läsande, på det sättet att jag läser böcker till bokcirkeln på ett annat sätt än de jag läser för mig själv. När jag kurar ihop mig med en Gertrud-bok är det som om de allihop var med mig i rummet och läste, fnissande, snyftandes, och osams om boken, såklart. Vissa dagar gör det all skillnad i världen.

Attack of the 50 Ft. woman

En annan sak med att bo i Östasien är att jag har blivit lång igen. Jag som alltid varit minst och yngst i min familj känner plötsligt hur mitt huvud sticker upp över andras i hissen. Dåliga dagar känns det såhär.


Men bra dagar känns det som om jag är kvinnan som min vän med det bästa namnet berättat för mig om: en av hennes arbetskamrater är en rejält byggt nordisk Quinna långt över medellängd, och när hon är på bokmässan har hon hon som hobby att få bilder tagna på sig själv med författare. Företrädesvis manliga författare. Som hon inte tycker om. Briljant! Jag älskar tanken på hennes bildsamling på henne och ett gäng självgoda pysslingar till karlar – och jag gillar hennes demonstration av makt och självförtroende!

På samma sätt gillar jag de dagarna då jag sträcker på mig och tänker 'här kommer jag!'. Men, som sagt, det är bara en sida. Den andra är en känsla av att gå in i allt och var stor och svettig, och den manifesteras i en längtan efter kläder som passar. Här är det bättre än Japan, även om alla byxor är för korta, men storlekarna är inte riktigt lika förödmjukande små. Fast jag blev utkastad ur en affär härom veckan när jag försökte fråga om hon hade någon av klänningarna i en större storlek. Kvinnan skyfflade bestämt ut mig genom dörren medan hon halvskrek "Size! Size!".

Oväntad logik i karriären

Ibland känns det märkligt att jobba här. Det är ju som bara jag som sitter och läser saker som jag har bestämt passar in med mitt tema, och det finns inga deadlines eller inlämningar att fundera på förrän i februari. Det gör att man ibland sitter och stirrar tomt ut i luften och undrar vad jag håller på med, låtsasjobbar jag bara och snart kommer någon komma på mig?

Men, ibland, så kommer det ett 'call for paper' (jag är så himla internationell nuförtiden) som är som balsam på själen. En grupp historiker i USA har fått tillstånd från George Lucas att göra en antologi som jämför beteendet av de olika ostindiska kompanierna med Imperiet i Stjärnornas Krig. Helt briljant. Självklart skickade jag in ett förslag på papper, där jag argumenterar för att kunskapssamlande ligger till grunden för skapande av imperiet, och hur det var intimt sammanlänkad med kompaniernas kommersiella verksamhet. Att det fanns en grupp som talade för visdom och fred medan de hela tiden förde med sig en koppling till centralmakten och en hot om våld. Med andra ord: Yoda är Carl von Linné.

Och nej, jag vet inte om jag fått artikelidén antagen (och jag håller det för otroligt eftersom jag än så länge är Ingen), men titta på min fina Linnè/Yoda-bild:


Ah, det var alltså hit jag var på väg hela tiden.

Kontrasternas helg

Lite sent kommer en update från vår helg, som först var smörig, och sedan tankeväckande.

I fredags åkte jag och Mike till kasinot Galaxy. Glöm allt jag skrev om the Venetian, det är det här som är grejen. Det är större, det är mer bling, det kostade två miljarder att bygga och det är allt som det förra kasinot inte var. Det vill säga för mycket på ett sätt som gör att man känner som att man är med i en film. I ingångshallen står potentiella priser i form av röda italienska sportbilar och fräsiga motorcyklar uppställda, såklart med jätterosetter av guld runt. Det kryllar av anställda som serverar gratis te bara man tittar på dem, och alla är klädda i efter något slags vagt orientaliskt tema där männen har guldväst och kvinnorna tajta gulddräkter. Vi vandrade fnissande runt och fick våra fördomar uppfyllda. Här var de lättklädda kvinnorna som inte finns på The Venetian, komplett med deppiga karlar som satt i baren och stirrade på dem.


Efter mat och besök i The Magic Wishing Crystal Garden, den mest kitch entré ni kan tänka er med anställda män och kvinnor klädda som ett mellanting mellan féer och sjöjungfrur, åkte vi upp till 28e våningen. Där satt vi på en pianobar med tjugo anställda och fyra gäster, där alla de förra var bättre klädda än de senare. Det kändes märkligt när de rusade fram för att ta emot beställningar eller fylla på glas så fort man höjde på ögonbrynet, och då tre musiker stod och spelade för ett nästan tomt rum, och så satt vi där i T-shirt och jeans. Ännu märkliga blev det på vägen ner, när vi ramlade in i den hemliga terassträdgården där man kan ana det kitschiga aztekiskt/orientaliska temat med höga torn med brasor ovanpå. Den här trädgården har alltså fyra utomhuspooler, är ungefär fem våningar upp från marken mellan kasinons två torn. Oklart om vi egentligen fick vara där eller inte.


Vi fortsatte helgen i Hong Kong, där vi tog en proppfull spårvagn upp till toppen av en kulle, där de byggt ett stort utsiktstorn. Självklart var det ärkekitsch även här, med stora självlysande hjärtan på toppen (som vi såklart var tvungna att posera framför, något har jag ändå lärt mig i Japan), och en bar med Forrest Gump-tema. Ja, ni läste rätt. Den hette Bubba Gump och var helt obegriplig. Allt från menyn till kläderna till väggdekorationerna var helt i tema – här demonstrerar jag systemet för att signalera till servitriserna. Men, till deras försvar, så serverade de margarita i hinkar. Storlekarna växlade mellan fun och more-fun, vilket vi prövade rent empiriskt.


På söndagen vandrade vi runt i stan (fortfarande Hong Kong) på jakt efter en bokhandel att trösthandla böcker i, eftersom jag ännu inte fått mitt bokpaket från Sverige. I en glammig galleria skaffade jag mig 'Summer Without Men' och 'Just Kids' och kände mig lyckligt. Men där utanför väntade baksidan av allt detta kitsch: filippinska hembiträden. Överallt. De satt på trottoarerna, i gränderna, på trapporna till banker.


Då påmindes jag om vad jag nyligen läst om hembiträden i Hong Kong. Hur det finns flera hundra tusen som lever och arbetar i staden under usla villkor, utan säkerhet att stanna och utan rätt till medborgarskap. Söndagen är deras enda lediga dag, och många av dem lever tillsammans med familjen de arbetar med och varken vill eller får tillbringa deras enda egna dag där. Det är som rakt taget ur 'The Help', förutom att det inte utspelar sig 1963 i USA utan nu och här. Framför trapporna till många stänga affärer och banker fanns avspärrningar med vad som liknade polistejp men med texten 'don't sit'. Kvinnorna, tusentals, satte sig helt sonika framför dem på mattor och små pallar. Det var svårt att förhålla sig till. Man blev arg för att de dagen innan hade varit fullkomligt osynliga, gömda i nästan varenda hus och hemma hos de människor som suttit och druckit dyra margarita. Men man fick också lite vördnad för deras antal av att se dem i grupp, och det var respektingivande att se dem leka charader, sjunga karaoke, dansa, sitta och snacka och och hänga äta mat tillsammans, utan att be om ursäkt över att de fullkomligt tog över det glammiga bank- och märkesbutiksdistriktet på sin lediga dag.

Apropå olika levnadsvillkor förresten: jag träffade min språkutbytespartner Cathy idag, som berättade hur kinesiska föräldrar köper hus och bil till sina barn när de gifter sig, eller skaffar stabil partner. Jag skrattade högt vid tanken på att försöka övertala min ömma moder att ge mig en bil...

Prisad vare Gud! Här kommer...

... mors brev! Idag låg det faktiskt ett litet i brev i den olåsta lilla plåtlåda som är vår brevlåda, och det tog bara ungefär två veckor (27 sep-11 okt). Goda nyheter på postfronten med andra ord!

By any other name would smell as sweet

Förra veckan träffade jag mina två språkutbyten. Båda visade sig vara rara, och utan förväntningar på evig kärlek. Fullträff! Först träffade jag Cathy, som tagit sitt namn från Wuthering Heights (vilket vi fick fram efter viss förvirring, den heter något helt annat på kinesiska, såklart, något mer likt "Howling Village". Vi löste förvirringen genom en underbar summering av handlingen där Cathy sa något i stil med "det är en pojke som blir kär i en flicka, och så bor de i ett hus på en hed, men hon säger nej till honom, och så tar han hämnd" "Jaha, är han adoptivson i huset och lite ond?" "Ja, precis").

Senare träffade jag även Susan, som valde sitt engelska namn hastigt och lustigt första lektionen här i Macao. Hon hade aldrig haft ett engelskt namn, så när hon tillfrågades på uppropet stal hon kompisen bredvids. Det är standard här. Inte att ta sin kompis namn, men att välja ett engelskt namn istället för att försöka översätta sitt kinesiska, och det kan man ju diskutera för- och nackdelar med. Frågan jag ställer mig är varför väljer man vad. Varför tyckte sekreteraren på institutionen att det var bra att heta Candy, varför heter så många tjejer Barbie, och vad i hela friden fick en av grundnivåstudenterna här, en lång och kraftig kille, att välja namnet Daisy?

Samma kulturella problem uppstår när västerlänningar ska välja kinesiska namn. Ofta blir det något märklig anpassning av efternamnet, som skriker utlänning när man tittar på det, och som är svårt att känna igen när andra säger det. Som att förstå att när man ska svänga efter Màidāngláo, så menas McDonalds. Sånt är roligt tills man tänker på hur vi säger det hemma. Är "Mackdånnalls" så annorlunda?

Påminner mig som så ofta om hur tacksam jag är för mitt internationellt gångbara namn – insiktsfulla mor & far (eller snarare farmors mor och far). Det går alltid fram vad jag heter, och det är lätt för folk att uttala. Och så delar jag det med så bra människor. Sen blir det ju alltid lite förändrat:

Jag var Risa i japan, ett japanskt sätt att skriva det vore 山人理佐 (Hellman – här fulöversatt som Bergmänniska – Risa) här vore jag snarare 何 莉莎 (He Lisha). Jag ahde också kunnat satsa på 麗 Li, som är detsamma som i Mona Lisa, men fegt nog satsar jag på tecknet jag kommer ihåg hur man skriver. Mitt japanska namn betyder logik och vänster, båda delar något jag är förtjust i. Efternamnet på kinesiska funkar väl, He är ett av de 100 vanligaste namnen i Kina. Mitt kinesiska namn låter som att jag sluddrar lite, men både He och Sa är vanliga fonem i namn utan sådär självklara betydelser. Li står för jasmin, vilket väl inte är så illa. Men tacka vet jag gamla hederliga Lisa:

Förkylning och förväntan

Gårdagen var jag ynklig och förkyld och låg jag hemma och läste (bland annat den lysande Theft of History som jag önskar jag läste för två år sedan, så att jag kunnat slänga den i huvudet på alla seminariedeltagare som talat om Västs som all kunskaps självklara ursprung).

Mike var tröstande, sprang ut efter mat och kom hem med en tröstpresent som jag ögnat ett tag. Jag lyckades på något sätt glömma min minnespinne hemma i Sverige, och på vår lokala bokhandeln har de Världens Mest Bling Minnespinne:


Det finns överhuvudtaget mycket man inte kan leva utan där, det mesta saker jag inte hade någon aning om existerade. Jag kan dock leva utan dessa bärbara askkoppar, men varför i hela friden är trycket på svenska? Är det någon som sett snusdosor och blivit inspirerad? Jag häpnar, fotar och är entusiastisk:


Nu råder konsumtionslycka här, och jag mår bättre. Och det är bra, för idag ska jag träffa min ena potentiella språkutbytespartner, och imorgon en till. Det känns lite nervöst. Delvis, fånigt nog, för att min kinesiska är så dålig. Visst, jag vet väl att jag inte kan lära mig utan att börja med att vara dålig, men ändå... ändå. Förväntan handlar också om att vi ska åka till Hong Kong i helgen. Det ska bli så schysst. Riktiga bokhandlar, och Mike har utlovat vegetariska restauranger.

Och så handlar förväntan också såklart om nobelpriset. Jag kan på något vis inte tro att det skulle bli Haruki Murakami. Kan inte riktigt sätta fingret på det, men han känns bara inte riktigt tillräcklig. Sen är han ju mer trolig än Bob Dylan...

There's gotta be somebody for me out there

I ett försök att inte överlasta den här hösten som alla andra i mitt vuxna liv har jag bestämt mig för att inte skriva upp mig på någon kvällskurs i kinesiska för universitetsanställda. Jag är här framförallt för att forska, och den kinesiska jag plockar upp får sägas vara en bonus.

Trots det känner ni mig illa om ni tror att jag inte känner viss prestationsångest. Visst, kinesiskaböcker är införskaffade och jag fick en fin present "Famous women in Chinese history" av Mike, med läsningarna på tecknen. Perfekt för den som kan läsa men inte uttala, som jag.

Men det räcker inte långt, och privat undervisning här går på cirka 400 dollar per gång, och det ligger inte riktigt inom min budget. Kvar finns språkutbyten. Nackdelen med dem är att det finns en underförstådd förståelse inom cirklar där asiater umgås med västerlänningar att språkutbyte är utdragen dejting för den som inte skulle ha något emot en utländsk pojk- eller flickvän. Det missförståndet skulle jag helst vilja slippa. Jag hade tänkt sätta upp lappar på stadsbiblioteket, men där finns mest gamlingar och jag skulle helst vilja prata med något i ungefär min ålder, eftersom mitt sociala umgänge här är minst sagt begränsat.

Sagt och gjort, jag tryckte upp lite käcka lappar på mitt lokala kopieringshak (akademiker letar reda på så märkliga saker de första veckorna...) och satte upp dem – på tjejtoan inne på universitetbiblioteket. Rätt kön, rätt åldersgrupp, rätt sociala grupp, tänkte jag mig. Det kändes hemskt nervöst, lite som en kontaktannons eller en kursansökan. Och inom ett par timmar fick jag svar. Nu återstår att se om jag varit ryslig fördomsfull, heteronormativ och ålderdiskriminerande.

Saker jag lärt mig i Macao

Jag överlevde tyfonen, inte mycket att säga om det. Det är som en redig storm, och om det inte vore för det exotiska namnet och att folk dog i Filippinerna skulle jag säga att den kändes mindre brutal än en ordentlig svensk höststorm. Nu kan jag bara rapportera oförståelse och innesittande.

Det är oktober, och snart har jag varit borta från Sverige en hel månad. Macao börjar kännas som hemma, allt börjar bit för bit bli bekant och vardag. Så trots envisa försöka av film och litteratur att göra det här till en håla av dekadens mitt i flagnande lyx, en bit av en gammal värld annars försvunnen (samma känsla som finns i resebeskrivningar från 1700-talet!), här nedan schysst illustrerat från en 50-talsfilm, så är en sketen tisdag i Macao också en sketen tisdag med sojamjölk och flingor till frukost. Ganska skönt, det med.


Men vad har jag nu fått med mig, vad är det som gör att Macao känns mer som hemma och lite mindre som borta?

Först och främst har jag lärt mig att gå över gatan. Det är inte så trivialt som det låter. Det är ont om övergångsställen, och bilarna stannar inte självmant. Tricket är att bara gå rakt ut, långsamt men utan att stanna, tveka eller sakta ner. Då kör de bara igen. Nu börjar jag våga gå själv, men första veckorna handlade allt om att haka på någon tant på väg över för att någonsin komma hem (ja, jag vet, länken är uppenbar). Så det är inte jag som hjälper gamla tanter över gatan, utan tvärtom.

En annan sak är att jag inte bryr mig så mycket om när, snarare än om, det blir fel när jag beställer mat. Min kinesiska är väldigt hit/miss, och lösningen är att vara fullkomligt defaitistisk. Om jag får risgröt istället för stekt ägg till lunch är det också okej.

Att stå i kö har varit en kamp – på något sätt hamnade jag alltid sist. Oavsett om jag skulle på en buss eller betala på 7-11 är plötsligt alla andra undantagslöst före. Tioåringar som skulle köpa cola eller små tanter med matkassar, det alla hade gemensamt var att de på ett obegripligt sätt teleporterat sig framför mig. Men nu är jag hänsynslös. Jag utnyttjar min läng, viker överkroppen mellan dem, betalar busschauffören och vips har jag till och med sittplats där jag myser och känner mig assimilerad.

Slutligen är jag inte riktigt lika panikrädd för gastanken vi öppnar på till dusch, disk och matlagning. Mike undrar varför jag är så nojig kring det här. Jag försökte förklara att jag varken ser eller hör gasen, och att den är gift och brännbar. Hm... vid närmare eftertanke har jag inte riktigt lärt mig det här än. Duscha kallt går också bra.

I nödfall eller mindre nödfall

Jag slogs av en sak: Om det skulle komma en ny tyfon (även om de lovat att det här skulle vara den sista för året), eller om det vore något akut, kan det var bra att ha mitt telefonnummer.

Jag +85362801636 (853 är landskoden för Macao)

Och eftersom jag inte har blivit bättre på att ha med mig telefonen, slå på ljudet eller allmänt svara i den de senaste månaderna kan ni också skriva upp

Mike +85362812485

Och för den verkligt äventyrlige, eller framtida besökare, lägger jag också till min adress till själva huset. Inget vet om posten går fram hit. Min mor, alltid lika villig att delta i empiriska experiment för kunskapens fromma, ska ha skickat ett brev men än så länge har inget utan elräkningen någonsin legat i den rostiga låda med dörr som inte stängs som utgör vår brevlåda.
I alla fall:

Lisa Hellman
筷子基, 運順新邨, E座入口27BU樓單位
Macao