Saker jag inte visste om 毛泽东

Jag kände direkt ett behov att väga upp mitt gnälliga inlägg nedan, och tänkte dela med mig av sånt som gör det fantastiskt att lära sig kinesiska. Jag och Den Onda träffade igår och kom att prata om hur populärt det är med japansk Boys' Love i Kina (this one's for you Kakan). Det ledde till att jag fick veta att den kommunistiska termen tongzhi 同志, kamrat, som användes flitigt som tilltal för något decennium sedan och fortfarande används i officiella politiska sammanhang, numera är slang för att vara bög. Mitt sjuttonårsjag jublar över kombon sexualitet & kommunism.

Och vilken vinkling för bilder som den här (jaja, han är oftast ordförande Mao och inte kamrat, men ändå!):

Det här med kinesiskan

Ett av målen med att vara här var att lära sig lite kinesiska, även om jag försöker påminna mig att det inte är huvudmålet, och just nu är jag på ett frustrerande ställe i min språkinlärning: jag har fastnat mellan två trappsteg. Jag kan en del, har kommit upp på första steget, men har börjat stagnera. Varje dag använder jag samma ord, samma meningar, och gör samma fel. Jag står bara och kör huvudet in i nästa steg (i den här analogin är stegen jättestora, sådär så att man klättrar upp på de första och sen bit för bit växer). Men det är långt från första gången jag är i den här situationen, så jag vet vad som krävs. Mer plugg, mer jobb. Det är bara att tröska sig upp och förbi. Men varför envisas jag med att hålla mig i kategori fem?

För jag kan inte låta bli att känna viss bitterhet över att även idag när jag plockar upp en bok i bokhandeln, och ska se bara på ett ungefär vad den handlar om (roman, faktabok, är det relevant för mig, på den nivån) så går det snabbare att göra det på italienska eller portugisiska, språk som jag aldrig läst, än på japanska, som jag lagt många år av mitt liv på. För att inte tala om kinesiska. Det här med språks släktskap är säkert intressant för lingvister, men för oss studenter av östasiatiska språk känns det ibland mest bittert. Allt besvär bara för att mina källor har ofinheten att blanda språk på det här sättet:


Och apropå det här med språk, jag har äntligen fått kontakt med den ende svensk jag hört om som kan manchuriska (ni minns väl hur min besatthet med det språket började), och han skickar en massa hjälpsamma tips. Det är nästan lika häftigt som om jag hade mailat med Ola Wikander – även känd som mannen i mitt liv.

Jag & min professor

Ännu en dag av att arbeta hemma hos min professor här. Jag, han och en annan doktorand sitter och går igenom källor, läser, och då och då kommer vi med kommentarer på vad vi läser eller bara pratar lite i allmänhet. Det är just vad jag önskar arkivarbete alltid var, och det är tack vare den här extremt generöse karln.

Jag har haft lite olika teorier varför denne till åren komne och väldigt kunnige karl hjälper mig. Min första teori var att jag kan prata engelska, och att han saknar ordentliga samtal på sitt modersmål. Sen tänkte jag att det är för att jag är ung och entusiastisk, och representerar framtiden för hans ämne. Nu misstänker jag att det är för att han, som hör väldigt illa, är så generös för att jag är en av de få som talar högt och ihärdigt nog för att han ska hänga med...

Macaos baksida

Det här inlägget är till min vän Lisa, som jag vet kommer vara intresserad.

Macao är i allmänhet ganska rent, jämfört med vad jag har sett av Kina. Det slängs inte skräp överallt och det ligger inte skit på gatorna. Restaurangerna är relativt rena och badrummen har toalettpapper och tvål och sånt. Därför har det varit mig en gåta att sen jag kom hit har jag ägnat lika mycket tid åt att rengöra de offentliga toaletter jag besökt som att sedan använda dem. Damtoaletterna som dessutom brukar vara i bättre skick än herrarnas är här ibland kaotiskt smutsiga. Vad är det som pågår?

Svaret fick jag när det plötsligt sattes upp arga lappar på universitetets toaletter, där besökarna ombads sitta ner. För ingen kines med förnuftet i behåll skulle göra något så ohygieniskt som att sitta på en offentlig toalett andra gnuggat rumpan mot. Alltså använder förutsätter man att de är som alla rimliga offentliga toaletter, d.v.s. hål i golvet-varianten. Dessa finns i varianter som ser ut som en väldigt låg toalettstol, men med breda ståplattor. Men i Macao är toaletterna oftast västerländska, höga och smala – inte konstigt att det blir svårt att sikta...

Grand prix.... inte

Ytterligare ett sätt som den här stan är bisarr på, är att en gång om året förvandlas gatorna till en racingbana. Den här helgen har Macaos Grand prix just tagit slut, och jag har precis tittat på avslutningsfyrverkerierna från mitt fönster (fördel av 27e våningen). Därmed hoppas jag att man kan ta bussen igen, eller gå genom centrum.


Jag försöker ha inställningen att alltid ta chansen till nya upplevelser, att alltid göra vad jag kan när jag kan det och i synnerhet när det är något jag aldrig gjort förr. Men antingen det berodde på en helg med jobb eller att Mike just åkt, men jag var fantastiskt osugen på att tränga ihop mig med tusentals andra och svettas i den envisa värmen och fuktigheten. Tråkigt? Kanske det, men det här blir den första möjligheten här som jag medvetet missar, och det kändes också som en lättnad. Jag får åka till Monaco och se deras stads-race istället.

Nygamla Kanton

Vi var ju inte bara på konferensen, utan lyckades med viss kamp ta oss in till själva Guangzhou också. Det är en massiv stad, Kinas tredje största, vilket betyder överväldigande mycket folk i stort sett överallt. Det mesta känns som det blev färdigbyggt igår, men det finns det som är gammalt också. Som det här trevliga tehuset där vi satt ett långt tag:



Men vad jag var ute efter var såklart det gamla Kanton, där mina gubbar var. Tyvärr har de styrande i Guangzhou länge gjort sig kända bland intresserade historiker som totalt ointressede av att bevara eller lyfta fram Guangzhous ställning som internationell handelsplats (under ungefär 150 år var det den mest använda, och i teorin den enda tillåtna, platsen för utlänningar att handla med Kina). Tills ganska nyss var det enda som fanns kvar av handeln som pumpade in silver i Kina under så lång tid det här:



Gatunamnet betyder de tretton handelshusen, och hänvisar till de handelshus som hade monopol på all handel med te med västerlänningarna. När den rekonstruerade ostindiefararen Göteborg kom till Guangzhou 2006 hade de rivit ner och byggt om nästan hela den inre hamnen vid Whampoa, där fartygen traditionellt sett ankrat. Men typiskt nog hade inloppet blivit för grunt under de senaste 150 åren, och de var ändå tvungna att ankra i centrala Guangzhou, dit de svenska skeppen aldrig kom. Attans. Men då restes statyn här nedan, med text på engelska, kinesiska, och svenska, och fortfarande är större delen av muséet där koncentrerat på skeppet Göteborg och det svenska kompaniet. Det är roligt att utlänningar för en gångs skull inte betyder engelsmän, men det här kan ha varit en smula snett åt andra hållet, med bilder på kungen och Silvia i varje rum.



Men när Beijing med rätta uppmärksammades för den massförstelse av historiska byggnader som föregick olympiaden, så såg Guangzhou sin chans att utveckla det här. Man satte igång ett projekt dels för att raskt öppna ett Tretton hong-museum, och för att bygga upp den gamla historiska hamnstaden kring Whampoa. Vi åkte dit med konferensen, och jag visste inte riktigt vad jag skulle tro. Det är återuppbyggt i historiskt stil, men med modern teknik, eftersom det är ett kombinerat öka-levnadsstandarden i områden-projekt och ämnat att få dit turister. Och ledande i projektet var de fyra rikaste familjerna/klanerna i området, vars förfäder är precis de mina gubbar handlade med på samma plats. Är det roligt att folk bor kvar eller sorgligt att samma grupp fortfarande har stålarna?



Så istället för att hitta mitt gamla Canton fann jag nybyggd historia, vad ska man tänka kring det? Det kändes bitvis som en historisk nöjespark. Än så länge är det knappt öppnat, vi fick en rundtur men alla gator är inte färdigbyggd än. En sak som är så märklig är hastigheten. Hela området och muséet slängdes upp på mindre än två år, ännu ett tecken på den nästan skrämmande bygghastigheten jag sett i Kina. Den framhålls hela tiden som något bra, men betyder det faktum att man på två år kan 'bygga tillbaka' att man inte behöver vara rädd om det som finns/fanns? Och blir det nybyggda bättre, eftersom man byggt om med ordentliga avlopp etc.? Varför är jag så besviken över att ha sett något helt nytt istället för något relativt gammalt, och vad är egentligen den dramatiska skillnaden? Men visst hade jag velat se vad mina gubbar såg:

"I've learned all the course books by heart of course. I just hope it will be enough - I'm Hermione Granger, by the way, who are you?"

I helgen var jag och Mike i riktiga Kina, för en konferens i Guangzhou (Canton, kallade mina gubbar det). Men Guangzhou kändes inte historisk, tvärtom var allt nybyggt och högteknologiskt och gigantiskt. Det kändes som att allt i Guangzhou var världens största av något slag, och universitetet är inget undantag. Alla universitetsbyggnader är samlade på en ö, och vi var i ett monster till konferenscenter på den. Allt på hela ön var enhetligt, designat och sprillans nytt, men det var så överdimensionerat att det kändes lite ödsligt på något vis. Som om det inte var planerat för människor att försöka röra sig i. Rummet vi bodde i var tjusigt, och konferensen var överdådig, men vi var 15 minuters bilväg från närmsta tunnelbanestation, och en timme från centrum, och det fanns ingen mat förutom den de tillhandahöll – inte en kiosk i sikte. Det tog oss 20 minuter bara att gå mellan rummet och frukosten. Det var det mest effektiva sätt jag varit med om att få folk att stanna på konferensen och inte skolka och lalla runt på stan, men var det trevligt?


Vad jag är säker på är att de var otroligt generösa. Varje del av konferensen och varje utflykt innebar en påse med fina presentböcker till alla deltagare – och pojkvänner, skulle det visa sig. Mike hade planerat att sitta på rummet och läsa, men utan honom fanns ingen chans för mig att kommunicera, så han följde med och blev konferensen stjärna. Alla kommenterade hur stilig han var, och uppenbarligen lik en filippinsk popstjärna (? Om någon vet vilken är jag nyfiken). Jag vet inte om det är hans popstjärnekvalité och mina egna äppelkinder, eller om det var i egenskap av att vara två av totalt 4 västerlänningar, och de enda under 50, men vi skulle ständigt skulle stå framför allting och bli fotograferade. Det kändes som att de ville kunna demonstrera hur internationella de är. Vilket de var, på sätt och vis. Konferensen hade deltagare från hela världen: många olika ställen i Kina, Taiwan, Kanada, USA, Nya Zeeland, England, etc. Men de var allihop etniska kineser, och allt var på kinesiska.

Och kanske förstod jag bara inte tillräckligt, för jag var ganska besviken på konferensen som sådan. För även det var påkostat var det samtidigt också platt. Vi fick tio minuter vardera för att presentera våra papper (fem för mig som skulle tolkas – fem!), men sedan följde inga kommentarer, och ingen diskussion. Det var som en redovisning i skolan där alla satt och sov och väntade på rasten. Jag hade sett fram emot att äntligen få kinesiska reaktioner på min forskning, och hade jobbat hårt för att förbereda. De sa åt mig att skriva 20 sidor och ha en ordentlig lång presentation, så det var vad jag gjorde. När jag väl kom dit var vissa papper på en sida. Märkligt nog var dessutom få något annat än en redovisning av precis vad som stod i någon enstaka källa (och de flesta använder samma två, vilket irriterar mig våldsamt). Det är samma historia som, tja, alla andra år av mitt liv. Jag trodde på något vis att det här med att följa instruktionerna och sedan inse att ingen annan gjorde det skulle sluta hända när jag väl kom tillräckligt högt upp i utbildningsstegen. Uppenbarligen inte, men jag ihärdar. För jag vet vem som skulle hålla med mig:

Kan själv

Igår åkte Mike hem. Han har sitt liv att ta tag i, och kan inte längre vara här och hålla mig i handen. Jag ska nog klara mig, det är ju bara tre månader kvar. False bravado? Jajamen!

Bonuspenisar i Singapore

Och så ett sista inlägg innan vi åker mot Guangzhou: Singapore är inte en demokrati, men är mitt i en långsam process där man försöker behålla regeringskontroll samtidigt som man luckrar upp andra regler, som vilka etniska kategorier som finns. Idag måste de av blandad härkomst 'välja' en kategori, vilket påverkar t.ex. vilka lägenheter de kan hyra. En av de saker regeringen valt att fokusera på som hotande för staten och moralen för invånarna är snusk.

Det betyder att prostitution och affärer med porr begränsas till vissa områden, och att alla medier (det finns bara en dagstidning, men många magasin) förväntas praktisera självcensur. Det gäller inte bara erotik, utan kanske framförallt vad de kallar 'risqué', alltså småsnuskigt. Modeller ska kläs på, och utmanande modefoton ska helst undvikas. Det fungerar si och så, men är i allra högsta grad något som diskuteras.

Det är därför det är så komiskt att de i en av sina nya enorma och sprillans nya mat- och klubbgallerior lyckats anlita en arkitekt som fått alla ventilationstrummorna att se ut som gigantiska penisar. Och vi pratar inte någon enstaka, utan varenda en, och de är tiotals, och överallt. I en stat där en manlig jeansmodell utan tröja nyss väckte debatt, var det verkligen ingen som märkte det här under byggnadsprocessen?!


Det här var ganska kul på dan, men otroligt roligt mitt i natten. Kan trötthet och humornivå hänga ihop?

Vi bodde i Niceville

Jag ska inte släppa det här med Singapore riktigt än. Vi hade turen att slippa bo på hotell, istället sov vi helt fantastiskt hemma hos en väninna till Mike. De hade ett fint, nytt hus i ett villaområde. Det märkliga var att de var bortresta just då vi var där, men lät oss bo i sitt hem ändå.

Det var inga problem, försäkrade de oss – deras filippinska hemhjälp kunde släppa in oss. Ja, ni läste rätt, de har en hemhjälp från Filippinerna, precis de underbetalda kvinnor långt hemifrån som jag reagerade på i Hong Kong. Det var tur att jag inledde hösten med att läsa The Help, för därefter ser jag bara hemhjälp överallt. I en galleria i Singapore såg vi den här agenturen som förmedlar hemhjälp från olika länder. Under bilderna finns beskrivningar av hur firman garanterar att de lärt kvinnorna stryka, passa barn och städa, vilket kändes makalöst nedlåtande.


När vi frågade fick vi veta att de första tre månaderna får agenturen hela lönen, efter det en procentandel. Ett återkommande problem som vi fick höra om är familjer och agenturer som utnyttjar det här, och som avskedar sin hemhjälp efter tre månader. Hemhjälpen vi träffade, Francis, kommer inte att åka hem alls på två år. Det ingår också i kontraktet. Hon berättade att hennes yngsta barn är nio år, och stor nog att klara sig själv, så då kan hon ta chansen att göra det här. Med lönen kan hon skicka sina två äldsta söner till college. Men hur annorlunda är det nuförtiden i Sverige?

Det var på sätt och vis bra att det bara var vi och Francis i huset, för hon var lite ensam och pratsjuk och vi avhandlade allt möjligt. Hon pratade medan hon fixade, och det märks verkligen skillnad på renhetsnivån - om det gör. Tänk lättnaden för en tvåbarnsfamilj där båda arbetar heltid, som den vi besökte, att ha en kvinna som 8 timmar om dagen städar, tvättar och lagar mat (men Francis förklarade att 'Mr' gärna lagade maten åt dem allihop, inklusive henne). När ni hade småbarn, våttorkade ni bakom böckerna i bokhyllorna en gång i veckan då? För det gör Francis.

Hon berättade om saknaden efter mannen och barnen, och hur hon ringde hem en gång i månaden och att det fick räcka. Hon var full av åsikter och ibland bossig när hon berättade när man borde få barn, kommenterade mitt utseende, och slog fast att barn med blandad härkomst var de sötaste. Hon berättade om hur hon blev gravid när hon bara var 16, och nu är fast besluten att få pengar nog att ge sina fem barn utbildning som hon själv inte fick. Flera av hennes vänner hade blivit illa behandlade och dåligt betalda när de rest ut. Så hon hävdar att hon haft fantastisk tur att hamna i en sådan bra familj redan första gången hon lämnar Filippinerna, och att hon nog kommer att välja att förlänga kontraktet. Sådan var hon Francis, rak men pratsam och det kändes så skönt. Allt utom underdånig. Men nog kändes det som att bo i Niceville, och det var svårt att inte få ont i magen när hon kallade mig 'Ma'm'.

Det rena lejonets stad

Vi är nu tillbaka från Singapore, sedan igår, och kontrasten var nästan bisarr – det var som att resa hundra år framåt i tiden. Plötsligt var allting skinande rent, allting fungerade, allting var i tid, i jämförelse med Macao såg det ut som science fiction. Man behöver inte ens gå över gatan i Singapore:


Det var på fler sätt en märklig resa, lite som att åka till något som var mindre utomlands. Vi kom dit med Asiens ryanair, och kände oss hela tiden lite som de fattiga kusinerna från landet. Det officiella språket är engelska, det finns ett tunnelbanesystem och i 'öst/väst'-blandningen i Macao och Hong Kong är det definitivt slagsida för Asien. Här är jag inte riktigt lika säker. Kolla bara in den här stan:


Överallt fanns det häftig arkitektur. Nästa gång jag kommer till Singapore, och är gammal och stenrik, vill jag bo på det här hotellet. Det är sprillans nytt, och högst upp finns en trädgård med en pool som går hela vägen fram till kanten.Singapore inspirerade mycket sådana tankar, om vad jag skulle kunna ha och göra om man var vore en av 'de där', som sitter på 62:a våningen och dricker drinkar och tittar ner.



I väntan på att pengarna ska rulla in tittade jag än så länge helst ut mot havet. Singapore blev en koloni för sin utmärkta naturliga hamn, och hamnen är fortfarande enorm och i allra högsta grad använd. Titta här på alla jättetankers på väg in:



En annan sak man kan se är sådana här lösningar för hur man bygger en fotbollsplan när man har ont om plats. Jag fascineras över vad som händer med alla bollar som går utanför plan. Studsar de tillbaka på spelarna eller låtar man dem guppa omkring i vattnet? Singapore är trångt, ytan är mindre än Hong Kong, men det känns ändå mindre trångt. Det är fullt av grönt och träd överallt, vilket inte är fallet med Macao. Men så är också befolkningstätheten mindre än den här (även om alla tre är med i topp fem).


Vi träffade Mikes väninna, som skriver för matguiden Time Out Singapore. Som matrecensent verkar man lätt bli lite besatt av det här med mat. Vi träffade henne på ett svenskt halal-café (jo, halal! En effekt av att öppna ett svenskt café i de arabiska kvarteren), jag drack lingonmilkshake och kände lite hemlängtan.


Matväninnan tipsade oss om allt möjligt, museum, barer och såklart restauranger. Singapore verkar handla mycket om mat, men kanske berodde det också på vem vi pratade med. Men säkert är att vi åt helt otrolig indisk mat i little india, och i stort sett allt vi plockade upp från håll-i-väggen-hak var också smaskens. Det är som att Singapore kombinerar en härlig blandning av massor av olika matkulturer, vilket ger mumsig mat, med rigorös stadskontroll, vilket t.ex. gör att alla små stånd har officiella renhetsgraderingar upphängda på framsidan. På den här marknaden åt vi frukost varje dag, och varje stånd gjorde en sak, och gjorde den bra. Man fick också känslan av att god mat respekterades, vissa köer till de bästa stånden var evighetslånga, men först när det haket fick slut på mat och stängde vände sig folk till något med kortare kö. Maten var en av höjdpunkterna!


En annan sak var det här med Stamford Raffles. Allt i Singapore var Raffles, som enligt traditionen grundade Singapore (själv, såklart) 1819. Här har man inte alls gjort upp med sitt koloniala förflutna, trots att de varit självständiga sen 1965. Jag spekulerade i om det har att göra med den japanska ockupationen, att den engelska tiden var den gyllene i jämförelse. För här framhålls på museum och på skyltar att allt som har att göra med Singapore, inklusive dagens ekonomiskt framgångsrika stat, är Raffles personliga förtjänst. Lite som att koppla välfärdsstaten till Gustav Vasa. Men när jag började bli riktigt anti-imperialism-tjatig jag vi till Raffles hotel, en vacker byggnad i kolonialstil och drack en riktig singapore sling i den bar där drinken först blandades. Jag kände mig direkt mer välvilligt inställd både till honom och brittisk kolonialism.



Och innan vi visste ordet av var det bara Raffles-turism som gällde, och vi vandrade till hans aveny, hans hus, hans galleria, och slutligen här platsen där han först ska ha landstigit i Singapore:

En briljant idé

Nu far vi till Singapore, och jag känner ett starkt behov att berätta vad jag tar med mig att läsa på resan. Jag har nämligen återigen fått post här, den här gången från Amazon, vilket gör att jag och Linnéa kan sätta igång med vår bästaste idé någonsin: vi ska läsa alla Nobelpristagarna, i kronologisk ordning.

...

Jag sa ju att det var en briljant idé! Reglerna är en bok per författare, den kortaste vi hittar, men ingen av oss får ha läst den. Undantaget är om det är någon speciellt bok som nämns i motiveringen, för då måste vi läsa den. Det här kommer att bli så roligt!

Vi börjar alltså med hopplösa dikter på franska eftersom Sully Prudhomme uppenbarligen inte översätts så mycket längre (den är i alla fall kort). Framsidan ser exakt så här lajbans ut:


Sedan gör reglerna direkt livet svårt för oss, för Theodor Mommsen fick specifikt priset för sitt mastodontverk om romersk historia. Ah... jättelång bokserie som dessutom beskriver förlegad forskning. Så vi har fuskat och tagit en förkortat version, men ändå. Det straffade sig direkt, för den här dumdyra versionen är någon slags uselt faksimiltryck av en inscannad bok. Kontrasten är inte hög nog, så texten är mörkgrå på en bakgrund av grå prickar. Om jag inte redan hade glasögon skulle jag få det av det här projektet:


Kort sagt, det kommer att ta flera år innan vi får läsa något konventionellt trevligt, och av någon anledning kan jag inte låta bli att tycka att det är otroligt festligt. Dumt men roligt. Det betyder också att jag och Linnéa måste vara vänner i sådär en 30 år, tills vi är ikapp. Sisådär 2041 blir det alltså dags för Tranströmer igen!

Harry, Ron och Hermione

Andreas har kommit och farit – det har varit skönt att ha besök här. Skönt att prata svenska, roligt att ha någon som bryter upp tvåsamheten, annars fastnar man bara och skaver på varandra. Och så är det ju min polare! Det var märkligt att jag hade glömt det, när jag stod och väntade vid tullen kändes det som att jag väntade på någon random svensk som jag skulle guida runt. Och så kom han ut genom portarna, och det var ju min vän. Lustigt hur hjärnan fungerar. Andreas valde också det mest creddiga sättet att komma och hälsa på: han tog transmongoliska och kom in via buss över den lilla landremsan som förbinder oss med Kina.

Vi träffade först Cathy med pojkvän och åt lunch, vilket var roligt. Speciellt roligt var det när hon tyckte att Mike såg ut som Harry Potter och Andreas som Ron. Därav följde logiskt att vi varit Harry, Ron och Hermione som sprungit runt på äventyr. Men Hermione är uppenbart liknelsen som haltar lite. Besatt av studier, ostyrigt hår och hopplös besserwisser låter inte alls som någon vi känner.

Effekten är att jag har turistat i Macao istället för att blogga, tvingat i Andreas olika märkliga lokala specialiteter, gått på flera kasinon än någonsin förr, prövat drinkar i högt belägna barer, förlorat pengar på roulette för första gången, och kastat kläderna för ett snabbt dopp i en perfekt tempererad takpool (det är ingen som tittar på filmerna från sådana där övervakningskameror ändå, eller hur? Eller hur?).

Andreas är awesome på sitt alldeles egna sätt, vilket gör att vi numera har en halv flaska fint portvin i kylen. Av alla saker som är svårt eller problematiskt här så fastnade han över bristen på rimlig ost, och lämnade prydligt efter sig adressen till två importbutiker.

Nu är det dags för oss att vara turister: imorgon far vi till Singapore!