For no good reason

Jag glömde berätta att vi dessutom klämde in den traditionsenliga julaftonsstrandpromenaden. Vid fel vatten, det erkännes, men vi gjorde vad vi kunde:


Annars har jag äntligen gått in i lovkänslan här: långsamma dagar av sömn, filmer, häng med polare, dataspel, slökaffedrickande, och lekande med mina fina julklappar. Idag har vi till exempel sett om Mamma Mia, som både jag och Linnea fick från våra föräldrar! Årets julklapp?

Men i denna härliga traditionella juldekadens, ätandes choklad, apelsiner och drickandes rödvin och presentkaffe, har jag också läst lite i en av julklappsböckerna, "Alerta – reportage från ett Ecuador i förändring!" (som en polare, Elin, skrivit i och redigerat! Jag skulle gå under av avundsjuka över att hon är publicerad om jag inte vore så imponerad), och det har fått mig att tänka. Inte så mycket på hur världen är sjuk och bör förändras, för det är vad jag och Linnea pratar om dagligen ända sedan hon började läsa Time Magazine någon gång i våras. Nej, mina tankar har mer kretsat kring på vilka olika sätt vi rest ut.

Hon reste iväg för att i flera månader bo och arbeta i Ecuador, för att handgripligen försöka göra världen lite bättre, för att personligen försöka medverka till en förändring. Här pratar vi mycket storpolitik, mycket världen och händelser och politiska trender, men det tas aldrig ner till en personlig nivå. När vi pratar om oss själva, personligen och privat, handlar det alltid om hur vi förändras, hur vi utvecklas, och hur vi reagerar på att kastas in i en vardag på andra sidan jorden – aldrig om hur vi skulle kunna hjälpa eller förändra något. Och jag på hur privilegierade vi är, jag är, som får ett år där de flesta som bemöter en är vänliga, berömmer en, hejar på en, när man själv huvudsakligen tar emot. Det här är en väldigt egoistisk tid, tolv månader då jag koncentrerar mig på att göra mig själv bättre.

Det senaste har det slagit mig hur jag fått ett år som i en tidsbubbla till skänks, som en chans att utvecklas. Visst är ett själviskt, men det vore en lögn att säga att jag önskar att det vore annorlunda.

Från oss alla till er alla

Vad har Oscar Wilde Lenin, Steven Gerrard, Eddie Izzard och Alexander den store gemensamt? Svaret är självklart att de hänger i vår julgran! I bästa Pettsson-anda har vi gjort en svensk jul med alla tänkbara medel av vad vi funnit här i Japan, men dekorationen av julgranen var bestämd sedan länge. Vi kan härmed motbevisa de som är frustrerade över dejting-möjligheterna i Japan: bevisligen växer män på träd här! Den fullkomliga listan över de som, efter mycket debatt, fick vara med i trädet är: Hugh Laurie fick representera den engelska gentlemannen, Eddie Izzard, Lenin, Date Masamune, Strindberg, Rasputin, Yukio Mishima, Barack Obama, Dan Andersson, Majakovskij, Johnny Depp, Val Kilmer som Doc Holliday, Alexander den store, Oscar Wilde, Rimbaud, Sean Connery, Steven Gerrard, Xabi Alonso, Naveen Andrews, Ho Chi Minh, Axel von Fersen, Mikael Persbrandt som Gunvald Larsson, Matsumoto Yun, Gary Oldman som Sid Vicious, Samuel L Jackson, David Bowie, Heath Ledger, Boyd Holbrook som Draco Malfoy och Christian Bale.

Och så här ser skönheten ut:


Jag hade hypat jul så mycket här att jag nästan var rädd att bli besviken. Vi har trots allt firat vid varje tänkbart tillfälle ända sedan första advent. Varje advent har kantats av glögg, hembaktakakor och glühwein. Jag fick presenter på St Nicolaus, och Lucia har jag ju redan skrivit om, och jullåtslistan på datorn har gått varm hela månaden. De allra flesta här i huset, och som vi känner, firar inte jul alls – knappt ens utbytesstudenterna. De flesta av våra vänner gick ut och åt Yakuniku efter att ha gått på lektionerna, och sedan skrivit rapporter. På självaste julafton? Aldrig! Vi har firat helhjärtat hela dagen, och resultatet är en av de absolut mysigaste jularna jag haft – kanske just för att vi ansträngde oss så mycket för att skapa en verklig julstämning.

Och julstämning var det. Morgon med julstrumpa, risgrynsgröt med frukt och mandel (Linnea fick både mandel och mandelgåva, det sistnämnda i utbyte mot grötrim, såklart), och sen tassade vi omkring i hela huset och hängde små påsar med hembakta julkakor på våra kompisars dörrar. Medan Linnea var iväg och hade lektion (på självaste julafton!) bakade jag bröd och gjorde i ordning en del av julmaten, och resten av dagen förflöt i samma stil: julmusik på i bakgrunden hela tiden, både Kalle Anka och Karl-Bertil Jonssons julafton (tack, Internet!), julstjärna i fönstret, julstjärna på bordet, hemgjord glögg (tack, mor & far!), apelsiner med nejlikor som spred jullukt i hela lägenheten, gran med fasters garntomtar (tack, faster!), och långt fler klappar än jag och Linnea rimligtvis borde gett varandra, och skype med familjen. Men det häftigaste av allt var ändå julmaten: egetbakat kornbröd, surkål, stuvad spenat, grönsaker, kokt potatis, brunsås, jag gjorde egna köttbullar (!!) och prinskorv, sill från IKEA, ost och svenskt knäckebröd... Det kanske låter vanligt för er, men för oss var det dyrt, exotiskt, och otroligt gott.

Och allra sist gav vi oss av till en katolsk kyrka ner i stan, vilket faktiskt var riktigt fint. Vacker körmusik, en väldigt allmän mässa om att tänka på vad som är viktigt i livet (med en avslutning om han Jesus som jag ignorerade), småprat med Kyotos ärkebiskop utanför, och den snabbaste och mest effektiva nattvard jag någonsin sett. Jag gick också med, och i stort sett joggade vi i två led fram till prästerna, fångade oblaten i farten medan vi svängde av och fick en välsignelse över axeln medan man slängde in oblaten i munnen på den tiondels sekund man hade på sig hos prästen, allt detta utan att ens sakta ner speciellt mycket.

Nu ska vi ut och ställa ut mat till tomten, så att inte heller de japanska tomtarna blir arga på oss och gör att vår boskap (oklart vilka det skulla hänvisa till i vårt fall, kanske Hasse?) drabbas av mystiska sjukdomar. En god jul till er allihop!

Post-Lucia

Jag och Linnea har återigen gett huset något att prata om. Fyra man starka gick vi svensk ur huse på lördagsmorgonen, för att Lussa för de andra i samma hus. Yrvakna tidigt en helgmorgon väcktes de stackars utbytesstudenterna först av brutala knackningar, och såg sedan utanför sin dörr (eller, i de fall där dörren lämnats olåst, vid sin säng) fyra svenskar i vita lakan, glitter och levande ljus, en med rött skärp och killen med en märklig vit dumstrut på huvudet. Alla sjöng märkliga låtar på ett obegripligt språk, bjöd på vad som i och för sig var schyssta hembakta kakor, och gick sedan vidare till nästa offer. Die spinnen, die Schweden!

Här är från Lucia, där jag demonstrerar hur jag försökte lyssna huruvida den stackars människan vi besökte hade vaknat så pass mycket att det är dags att börja med Natten går tunga fjät:


Men faktiskt, det var otroligt roligt. De pratar fortfarande om oss och försöker lista ut om vi var änglar, spöken eller utklädda i någon form av svensk folkdräkt. Man slås också här av att om man verkligen letar efter svenska fester att påtvinga folk, då har vi ju verkligen både kultur och bisarra helgdagar så det räcker och blir över!
Även om vissa är jag lite rädd att anamma eftersom jag-blir-mina-föräldrar-faktorn är lite väl hög, som när vi fyllde rummet med folk till första advent och jag och Linnea bakade kakor i tre dar. Tur var det att två bag-in-box-viner och jag vet inte hur mycket andra flaskor gick åt, så att det inte är direkt till ålderdomshemmet...

Jag kan just dra efter andan efter mina prov i december och avslutad roman, och innan slutproven sätter igång. Hela januari kommer att bli pluggfesten laban, vilket jag på ett lite småstudiemasochistiskt sätt ser fram emot. Och innan dess blir det jul, som jag och Linnea tänker fira så svenskt det bara är möjligt. Levande ljus, julstjärna, kalender (tack, Petra) och julkort (tack, mor & far!) är redan på plats, och vi ska göra köttbullar, prinskorv och allt annat Linnea vill ha i köttväg, det ha jag lovat. Kakor är som sagt redan bakta (jag är mycket mer dödsföraktande med bak & matlagning här i Japan än hemma, man kan alltid skylla på att man ändå inte hittat helt rätt ingredienser så allt blir på en höft, och känner att jag ökat mitt värde från två till tre kameler).

Under några dagar saknade jag alla därhemma i Sverige hemskt mycket, och romantiserade moder Svea något helt otroligt. Att det är jul runt knuten och inte en tillstymmelse till ordentlig kyla (förutom inne i klassrummen) hjälper också. Sen skrev Lisa att hon inte sett solen på tre veckor – och Halleluja, hemlängtan botad!

Jag önskar er glädje och glögg där ute i vintermörkret!

När det politiska blir personligt

Vi har de senaste veckorna umgåtts allt mer med en flicka här, som har gått från bekant till att närma sig en verklig vän, och både jag och Linnea var entusiastiska över hur rolig och bra och strålande av energi som hon var.

Förra helgen skulle den här flickans mamma ha blivit medborgare i ett nytt land, samma land som hennes dotter flyttat till för att plugga, men innan dess åkte hon på semester. I Indien. Och förra helgen dog mamman i en av terrorattackerna.

Plötsligt har en av våra klasskamrater rest hem för att hennes mor har blivit mördad, som en annan student uttryckte det, och det gör att sådant som oftast är långt borta är väldigt nära. Oftast sysselsätter vi oss med att prata om kulturella olikheter, om skillnader. Men nu är vi alla, oavsett varifrån vi är, på samma chockade, olyckliga sida. Och ingen av oss vet hur man finner ord när tidningsrubrikerna från De Där Andra Länderna plötsligt påverkar människor som är precis här. Eller var.

Nya insikter från förra månaden

Linnea har skrivit mer om vår skolresa till Shikoku här, men vi har rest mer än så: i helgen var vi i Osaka, för IKEA (såklart), och för att se på fotboll! Osaka Ganba mot Urawa Reds, en jämn och spännande match där hemmalaget lyckades peta in 1-0 i sista tio minuterna. Kansai Pride! Bilder finns också, här (ja, jag har blivit lite lat, jag vet. Ska skriva mer snart).

Hur kommer det sig att ingen har berättat för mig hur roligt det är med fotboll? Publiken, fansen, alla som hejar och skriker, hejaklacken med flaggor, gemenskapen, spänningen, svettiga män i shorts – jag var helt tagen. Och jag blev lite kär.

Jajabulle!!

Trots att jag just skrivit så många har jag svårt att finna ord. Det hängde på minuterna det sista, men:

Det känns ungefär hur bra som helst.

Full circle

Igår hände något så märkligt som att livet slöt en av sina omständigheter cirklar. Jag träffade nämligen en av anledningar till att jag överhuvudtaget kom in på det här med Japan: Sara.

Sara kom till Uddevalla på ett Erasmus-utbyte för över tio år sen (hon och jag kände hur rynkorna växte med varje år vi räknade fram), och jag träffade henne på en Kendo-träning. . För ungefär sju år sen åkte hon till Japan för att jobba som engelskalärarinna, och jag åkte och hälsade på. Min allra första resa till Japan, och något som påverkade mig mer än jag just då trodde. Bilden är från de veckorna.

För sju år senare är vi tillsammans i Kyoto igen, men nu är det hon som hälsar på mig.

Det är skrämmande och fantastiskt hur saker blir rätt till sist.

40 000!

40 000 ord! Det är en hel del ord...  Nu återstår bara att knyta ihop säcken.

Helgen har ägnats åt skolfestivalen som, i korthet, var for the win. Min polares band spelade, Hasses polares band spelade, vi köpte konstig mat i stånd, rökte vattenpipa på en matta på en basebollsplan, hittade en spökhus, kröp in i en barnkoja och tog foton och pratade med en massa konstiga människor. Foton kommer så fort jag lyckats sno dem från Linnea.

My mental decline

Det är kanske tur att det bara är två veckor kvar av NaNoWriMo nu; det här med att skriva en roman verkar ge mig oroväckande My Beautiful Mind-tendenser:

Halvvägs!

25 000-ordsgränsen är bruten, och jag har halva november och halva boken kvar! Och nu börjar det också lossna lite, även om jag de senaste veckorna har tvingats skriva ikapp på helgerna. Har nämligen också haft midterms, alltså prov mitt i terminen, och sömn har bortrationaliserats för länge sen.

Jag har tänkt mycket på sistone om hur annorlunda det här utbytet har varit efter att höstterminen började: det är som att jag har varit på två helt olika utbyten. Våren gick också fort, det är sant, men vi hade timmar och timmar av ledig tid. Jag läste massor, jag och Melanie satt och snackade skit vid flodkanten, vi var aktiva i flera universitetscirklar och turistade runt. Vi skolkade från lektioner och åkte ner till stan och tittade på snygga tjejkläder i komiskt små storlekar. Hösten däremot, den flyger fram. Varje dag har jag något jag måste plugga till nästa. Lunch på restaurang har förbytts till så-mycket-för-så-lite-som-möjligt-brickor i skolmatsalen, långa kvällar av film, bara häng eller turistande har bytts mot plugg. Det är som att mitt första halvår var mer sol-och-bad. Mer finn dig själv och njut av Japan, och som om jag nu är i ett verkligt studieutbyte.

Känslan förstärks, eller beror på, en mängd saker: Dels har många av våra vänner från våren har rest hem, och med en ny bekantskapskrets ändras också våra vanor. Dels har jag valt många fler kurser än på våren, dels är de mer arbetsintensiva, och dels förstår jag dem väldigt mycket bättre, vilket gör mig mer benägen att anstränga mig. Dels har jag extrajobb nu, vilket jag inte hade då, och dels har jag nästan helt slutat turista.

Turista låter kanske som något negativt, som något jag inte ska vilja göra eftersom jag vill uppleva Japan på riktigt, till vardags. Men med det ordet menar jag helt enkelt att resa och se nya saker, göra nya saker. Och när jag gjorde det igår slogs jag av hur fantastiskt roligt det var, och hur glad jag blev av det.

Alltså, här kommer en snabb redogörelse för vad jag sysslat med under de två senaste helgerna, när jag inte skrivit så att tangentbordet rykte:

Förra söndagen träffade jag miljonären, ni kanske minns honom härifrån och härifrån? Vi åkte till Biwa-sjön och försökte njuta så gott vi kunde trots att det var oväntat kallt, men den starkaste känslan var overklighet. Här sitter jag på en båt i modell av en amerikansk 1800-talsångbåt (varför den var det är oklart), mitt på en sjö i Japan, pratar tyska med en japansk miljonär som är ännu sämre på tyska än jag, runtomkring oss sitter japanska medelålders affärsmän och dricker öl, och just när det inte kunde bli mer overkligt fångar en av de fulla affärsmännen en fiskmås – i handen! Här är han omgiven av hurrarop, klapp, och en västerlänning som gapar och tar kort:

Fredag den här veckan var vad man skulle kalla en hejdundrade fest, vilken började i köket, fortsatte in i James rum, och som under en stund mitt i, när denne övervintrade 80-talsrockare hade den goda smaken att sätta på en speciellt bangvänlig låt, förvandlades till en headbangstävling (och både jag och James hade bangover dan därpå, karaktäriserat av stel nacke och Very Bad Hair).

Men lördag tog jag och James oss samman, drack varsin energidryck, och tog oss till Kurama för att njuta av höstlöven, något jag inte kan ångra alls. Kyoto håller dag för dag på att rodna, skolvägen kantas av röda löv och så fort det inte regnar ska jag ta kort på utsikten från mitt fönster. Kurama är en plats uppe i bergen känd just för dessa fantastiska löv, och vi vandrade omkring i timmar, o:ade, a:ade och tog tonvis med foton. Men det allra bästa har jag inga foton av. När vi tog tåget tillbaka efter ris och tofu på en mysig liten restaurang där de andra gästerna engagerade oss i livlig konversation hade mörkret redan börjat falla. Tåget var fullt av folk, men vi hade lyckats sno åt oss två sittplatser. Plötsligt släcks ljuset i hela tåget, och det saktar farten kraftigt. Vad pågår? Är något fel på tåget? Är det ens möjligt i Japan? Men självklart inte. Plötsligt far det mörka tåget långsamt genom en skog av röda höstlöv, där de vackraste, rödast träden lysts upp med lampor. Japanerna tjöt, västerlänningarna tjöt, och under några minuter åkte det mörklagda tåget på en tunn räls genom en skog av blossande röda lönnlöv. Det var overkligt. Och vackert. För en idé om hur vackert kommer några axplock:

Jösses, ett riktigt långt inlägg! Är det möjligtvis någon som är i vanan att spruta ut 1700 ord om dagen?

Inte undra på att Strindberg var så gruffig

Det här med att skriva är jobbigt. Som i riktigt, riktigt jobbigt. Och tid tar det. Jag förbluffas över hur svårt det är för mig att få ur mig 1700 ord om dagen. Men sedan förvånas jag också över att jag låtit det gå så lång tid sedan jag sist skrev så här lång, sammanhängande och skönlitterärt – och hur roligt det är. 15400 ord i skrivandes stund!

Apropå skrivande kan ni ju också passa på att öppna och kika lite i nästa nummer av Rocky Magasin, så ska ni se hur långt mina japanska tentakler börjar sträcka sig... :)

Inte så sakta, inte så säkert

Imorgon har vi terminens första prov, i kinesiska tecken, men jag och Linnea tog ändå några timmar ledigt för att gå på "furefure shojo" – en briljant japansk film om en tjej som blir hejaklacksledare för att heja på killen hon gillar. Allt med stort självuppoffrande, skrik, kämpaglöd, och fullkomligt oförklarliga japanska skämt. Alltid när saker börjar kännas normala och självklara är det bara att gå på bio, för de flesta japanska filmerna är oförklarligt supermärkliga – och jag älskar det! Och såhär äppelkäck var tjejen:

I övriga nyheter har föräldrar nu rest hem, lite mer bilder och berättelser från deras besök kommer snart, men i korthet: de kämpade tappert med kartor, ätpinnar, och detta härliga land, och jag hoppas de trivdes. Jag påmindes om vilken respekt de har för föräldrar i det här landet, när japaner alltid acceptera vad som helst med ursäkten "mina föräldrar är här". Att bete mig som en plikttrogen dotter framhöll många, ganska otippade japanska vänner, som min främsta plikt.

I måndags var det inga lektioner eftersom det var kulturdag, och man förväntades ta del av stadens kulturutbud istället. Jag och Linnea bjöds in till en riktigt teceremoni av våra vänner i universitets teceremoniklubb, och det var en verklig upplevelse. Vi fick sidvis med instruktioner och informationer, det var klädkod och vi klippte fingrar, satte upp och hår och gjorde allt vi kunde för att våra vänner inte skulle skämma ut sig genom att bjuda in de där hopplöst barbariska västerlänningarna. Under dagen togs det emot över hundra människor i olika ceremonier, och vi var de enda icke-japanerna. Men med diskret kollande till höger och vänster vad alla andra gjorde (och med den genomgående taktiken att så fort någon gjorde minsta antydan till bugning kasta sig på mage), gjorde vi uppenbarligen succé. 

Och boken? Det går, det ska gå... men lätt är det inte. Jag har inte skrivit så här mycket så här fort på åratal.

På söndag ska jag dessutom träffa miljonären (som jag känner genom min tyska väninna, ni minns honom kanske härifrån) och öva min tyska igen. Kanske jag kommer kunna lära känna prinsen av Hohenzollern trots allt?

Alea Iacta Est

Nu är jag igång: 2400 ord skrivna, och runt 48 000 kvar.

För en bildblogg med tjuvtitt på erornas festival, killarna vi hänger på nu, och den samoanska festen vi var på rekommenderar jag en titt på Linneas blogg.

Brasklapp

Jag har storslagna planer inför november, som alltid. Inte för att jag har för mycket tid eller för få projekt, utan för att jag saknar den sidan av mig själv har jag bestämt mig: jag ska vara med på NaNoWriMo. Det innebär att jag under november månad tänker skriva en bok på minst 50 000 ord. Inte tänka alltför mycket på kvalitet, utan koncentrera mig på att spruta ut mig en historia i det hysteriska tempot av 1700 ord om dagen.

Med andra ord: med tanke på hur mycket som jag ska försöka klämma ur mig med början 1:a november kan jag inte garantera att jag kommer att kunna blogga speciellt regelbundet (inte för att jag gjort det hittills, men ändå). Eller så blir bloggen min tillflykt när skrivkrampen slår till, vem vet?

Hur som helst: jag har inte skrivit något längre på säkert sju-åtta år, med undantag för akademiska uppsatser. Jag har sedan länge lämnat bok-och manusformatet bakom mig för att istället bara skriva noveller och dikter, men det ska jag, i min allmänna anda av att hitta tillbaka till mig själv här i Japan, ändra på nu. Nu ska här kamikazeskrivas – önska mig lycka till!

Tre orelaterade saker

Jag läste igenom något äldre inlägg idag när jag försökte komma ihåg när jag gjort vad, och slogs av hur jag skriver. Jag missar ord, hoppar mellan slutsatser och flyger mellan tankar så fort att orden liksom flyger bakom och dunsar mot asfalten i svängarna. Ursäkta. Men om det här ska bli en aktiv blogg och inte något jag börjar se som ett prestationsfyllt måste (jag är bra på måsten, som ni vet), så är helt enkelt lite missade bokstäver och ord priset ni kommer att få betala. Om det är någon tröst grämer det mig något fruktansvärt.

Nästa orelaterade sak: jag känner mig nu tillbaka i vardagen; idag fick jag återigen stryk av en pytteliten gråhårig tant. Min instruktör, min sensei, i Kyudon har på nytt börjat slå på mig när jag gör fel. Storebror har försäkrat mig att det är en ära att få så mycket uppmärksamhet av en sensei att de bryr sig om att slå på en, och att jag borde vara glad. Men jag och mina ömmande blåmärken ser det mest som en normal del av veckan, lika självklar och inte speciellt mycket trevligare än den illaluktande ångan som väller ut från det kinesiska ramen-haket på väg till skolan.

Och slutligen måste jag be om ursäkt igen, men jag har en moralpredikning inom mig som bara måste ut: Mina föräldrar hade på min begäran med sig "Tyst hav" av Isabella Lövin, och jag har inte varit såhär upprörd och inspirerad och berörd av en bok sedan "Under det rosa täcket" (och det var länge, länge sen). Så snälla, snälla ni – läs den! Och om ni inte ids det, ät i alla fall inte fisk ni inte vet allt om. Ät kött! Tänk på mig och resten av världen och gå ut och stryp en älg.

Tiden

Anledningen till att det varit lite skralt med skrivande på sista tiden är enkel: studier kombinerat med ett intensivt socialiserande med de nya studenterna var mycket i sig, men när mina föräldrar också invaderar stugan har helt enkelt Internet fått stryka på foten. Katastrofalt, jag vet. Vad är väl den verkliga världen jämfört med etern?

Men det är väldigt roligt att se mina föräldrar, som jag så starkt kopplar till vissa saker och miljöer (:Sverige, Tyskland, bil, landet, koll & kontroll), plötsligt hamna i ett helt annat sammanhang (: Japan, risfält, cykel, analfabeter). Men de klarar sig så bra! Jag är imponerad av hur snabbt de lärt sig hitta runt.

Till helgen ska vi ut till min värdmamma hela familjen: Jag, Kerstin, Calle – och Linnea, och igår var det Nara hela dagen. Jag har inte turistat speciellt mycket sedan terminen börjat, men det är ganska trevligt att komma till nya platser igen. Igår ramlade vi t.ex. in i en företagsvälsignelseceremoni (långt ord) i en helgedom, och jag är övertygad att jag också kommer att bli hjälpt av den lilla välsignelsen de kastade över publiken sådär i förbigående.

Vi har också haft Tidserornas Festival här i Kyoto, med parad, häftiga dräkter och män i lustiga hattar. Men det måste jag skriva om någon gång när jag inte är sen till skolan. Vilket utesluter de flesta morgnar nuförtiden.

Jag hoppas att hösten behandlar er väl, allihop. Tänker på er.

Ouch, finanskrisen

Jag pratade med Linnea om när vi första gången skulle märka, alltså tydligt påverkas rent personligen, av finanskrisen. Det visade sig vara idag. Jag gick in på kontot och häpnade över att pengarna jag trodde skulle räcka till två månader plötsligt bara var borta. Förklaring är enkel. För ett par månader sedan betalade jag knappt 5.60 svenska riksdaler för 100 yen, nu är det plötsligt 7.53.

Ouch. 

Thank you finanskrisen

I förrgår kom min granne Hasse över till mitt rum (han är från Seoul och heter egentligen typ 횬헠, vilket snabbt blev... Hasse. Jag har en annan koreansk vän som heter 高東柱, alltså kallar vi honom Kurt). I vart fall: Hasse kom för att diskutera senaste krönikan i New York Times. Och plötsligt satt vi där, och pratade finanskrisen, börskrascher, Paul Krugmans tankar om Obamas VS McCains sjukförsäkringssyn; vi satt på mitt golv, drack te och behandlade utländskt ägande i den koreanska börsmarknaden, dagens finanskris jämfört med historiska depressioner och lågkonjunkturer, och vilka regioner som hade framtiden för sig, och i vilket perspektiv. Det är så tacksamt att prata om just finanskrisen och presidentvalet. Alla vet att det händer, alla har åsikter, alla har input. Och det är lätt att läsa in sig, två issues av Time Magazine så kan ha verkligen diskussioner.

Och det kändes som ett montage i en collegefilm; plötsligt var jag i scenen där huvudpersonen skaffar sig sin allmänbildning och upptäcker intellektuell debatt. En scen: en politisk debatt med mycket hjärta och te en sketen tisdagkväll. Nästa scen: bara en stor hög böcker över ett höstrött campus. Nästa scen: somna vid Linneas sida i biblioteket, utmattade av all ny information. I Uppsala brukade jag leka att jag var Karin Boye. Nu är jag Hillary Clinton under hennes identitetsskapande collegeår, och njuter självklart i fulla drag.

Dessutom har saker och ting börjat lossna lite med japanskan. I situationer där jag i april skulle kollat upp ord i ordlistan innan, och försökt repetera in i huvudet vad jag skulle vilja säga, där kastar jag mig bara in i konversationen nu. När jag pratar med mina japanskan kompisar känner jag inte längre en (lika) okuvlig lust att tugga på möblerna av frustration över att inte kunna uttrycka mina tankar. Kanske min teori om att japanskan skulle komma in i mitt huvud genom osmos med världen kring mig var korrekt trots allt.

Eller också är det bara en morgon av hybris. Jag har pratat med vänner på skype, jag har pluggat hela gårdagskvällen. En lätt oro inför vad som egentligen sa ske nästa vår som försvinner lika fort som den kommer. Då är då, nu är nu, det är klart att jag hittar på något att göra med min tid – kanske till och med något bra. Och just nu lever jag i höstdagar varma som sommar. Just nu lever jag i ett filmmontage.

For the win

Kort uppdatering: det här med manchuriskan håller snabbt på att bli det roligaste jag läst på evigheter. Jag hade glömt rysningen av välbehag jag får av att bit för bit lära min ännu ett nytt alfabet, att krumelur för krumelur dechiffrera ett nytt språk... jag älskar det! Att det är det mest obskyra språk jag någonsin läst ser jag mest som ett steg i jakten på att få gifta mig med Ola Wikander.

New beginnings

Den nya terminen har börjat, och jag börjat fylla mina veckor med föreläsningar, lektioner och möten. Jag har, lika optimistisk som alltid, nu bestämt att jag har vant mig tillräckligt vid att ta lektionerna på japanska vid det här laget och ökar därför schemat från åtta till tolv kurser. Håll i hatten och ta i trä... det här är ett typiskt exempel på hur jag ur ett akademiskt perspektiv ständigt pendlar mellan hybris och förtvivlan här. Ena stunden tänker jag förtvivlat att jag inget förstår av mina föreläsningar, nästa bestämmer jag att vaddå, klart jag klarar att ta lektioner i avancerad kanji.

Men roligast är ändå mina tisdagsmorgnar. Jag gick till en lektion förra veckan eftersom jag känner läraren, och tycker om honom. Lektionen skulle, trodde jag, handla om nordasiatisk kultur och historia, och det låter ju rätt kul, men när det bara var en till student där började jag ana oråd. Desto mer när läraren blev eld och lågor av att se mig där, och frågade mig hur jag kom att intressera mig för ämnet. Jodå, säger jag, det är jätteintressant. Finns det i Sverige, frågade han raskt och jag försäkrar att nej, nej, det här har jag verkligen bara en möjlighet att läsa här (och under detta samtal försöker jag diskret kika på de papper han bär på för att lista ut vilken jämra lektion jag hamnat på, men jag ser bara tecken som ser ut som vertikal arabisk på crack). Det visar sig att jag har skrivit in mig på en kurs i manchuriska, ett språk som förr talats av manchurerna i Kina, vart utrotningshotat sedan 1700-talet, och idag talas av 20-100 personer.
...
Tja, varför inte? Hattar kommer hållas och trä beröras.

Just nu pågår annars ett intressant socialt experiment. Alla de nya utbytesstudenterna har kommit, och det är som att 70 personer är på ett par veckors gruppdejt: nu ska vi försöka lista ut vilka det är som passar ihop och vilka det är som ska umgås under den kommande tiden. Vi har en dryg österrikiska, charmerande fransman, en hel hög fantastiska koreaner, och holländare av varierande kvalité. Och två underbara rödlätta spinkiga britter som på fullt allvar säger saker som "chap" och "blimey", man blir ju lycklig av mindre. Det är som en social malström, hela tiden nya människor och nya intryck, och jag älskar det. Det blir inte mindre roligt av att jag och Linnea redan etablerats som ett koncept, och med väldigt dåligt rykte. Flera personer som vi presenterats för har förklarat att de redan hört om oss ryktesvägen, men bäst var holländskan som sa "Oh, so you are the infamous Swedish girls?". Infamous... Det har jag aldrig varit förr.

För övrigt är det persimon-säsong just nu i Japan, billigt, fylligt och smaskens. Jag älskar att bo i Asien.

Lite otippat kanske

Idag hittade jag en enorm spindel, med håriga ben och allt, i mitt rum. Med tanke på vilka breddgrader Kyoto ligger på är det inte speciellt förvånande; det är däremot reaktionen. Jag skrek "Hurra!" och berättade för Linnea, som också entusiastiskt tjöt "Å, vad bra!!".

Förklaringen är enkel: den som har spindlar har inte kackerlackor. Och valet mellan stora håriga spindlar på mina väggar och stora bruna kackerlackor kring min mat är väldigt enkelt. I huset finns det nämligen kackerlackor, och finns de i ett rum kan de komma till alla. Detta ger upphov till en slags städtävling, där vinsten – att inte ha det skitigast – inte är så dramatisk som förlusten, att ha rummet där kackerlackor trivs. Jag har aldrig städat så ofta och så noga som här.

Också lite otippat var hur vild och hur rolig den samoanska födelsedagsfesten, som  vi var på inatt i Osaka (kom hem vid halv åtta i morse), var. Höjdpunkten så här i efterhand  måste sägas vara när de samoanska männen tog av sig tröjorna och gjorde en krigsdans, i äkta "Krigarens hjärta"-stil. Väldigt häftigt!

Jajabulle!!

Idag fick vi äntligen, äntligen ut våra betyg från förra terminens kurser – och tror ni inte jag klarade mig? Varenda kurs! Och visst finns kursen där jag precis gled över gränsen till godkänt (eftersom jag lämnade en hel fråga blank, eftersom jag inte visste något om japanska diplomatiska sändebud till Korea och ännu mindre kunde skriva om dem på japanska... om någon känner med sig att de kan får de dock gärna berätta lite om dem för mig), men på fem kurser fick jag till och med A! På japanska!

Snart kommer höstmörker och elände, för svåra kurser, lektioner jag använder till att träna sätesmuskeln och hopplöst svårförståeliga handouts igen, men just nu och just här är jag så glad och upprymd och lycklig för alla dagarna jag satt tidig morgon till sen kväll på biblioteket. Det var så värt det.

On a lighter note

Linnea har skrivit mer utförligt om roadtrippen, vilket jag inte iddes, och har också fler bilder.

Annars försöker jag bara ta mig samman inför onsdagen, då terminen börjar igen. Terminen? Ja, jag sitter precis lika oförstående och häpna som ni. Det verkar alltså som att jag förväntas börja plugga igen, och läsa sånadäringa allvarliga böcker. Jag är chockerad och kränkt, såklart.

...

Men lite ser jag fram emot det, också.

Till helgen gäller annars ett samoanskt och ett koreanskt födelsedagsfirande, som krockar, men som jag och Linnea på något magiskt sätt ändå ska lyckas samordna. Och jag har hittat en liten japansk tant som jag lär engelska. Umgås med tanter och få pengar för det – det kallar jag lycka!

Och för att ytterligare understryka att det här är ett gladare inlägg kommer här lite favoritbilder från den gångna veckan med Malin.

Vi börjar med übergulligt...

...jobbar oss vidare till ovanligt, det här är riktiga Maiko (geishalärlingar) som vi lyckades fånga, och det är sällsynt!

... glider vidare till härligt, när jag och Malin omringades av japanska high-school flickor på väg genom Kiyomizudera.


... fint, när vi går på en vandring i de gamla nöjeskvarteren.

... och avslutar med – Too Karaoke For One Tambourine!

Besök (jag skäms för att skriva det här inlägget)

Malin har varit här i nästan en vecka nu, och det här självklart varit bra. Otroligt bra. Såhär bra:

Eftersom vi sjunger så helhjärtat är jag nästan säker på vilken låt det är – Boney Ms "Rasputin" . Vad annars? Att få träffa Malin igen är en lättnad, en värme, och gör alltid livet lite bättre. Men det är ännu ett besök i vad som börjar vara en ganska lång rad. Sedan i början av juni har jag inte haft en enda vecka helt utan besökare, och det är bra länge.

Föräldrarna kommer också ganska snart, och det ser jag självklart fram emot. De är på en annan skala. Det ska bli roligt att visa dem Japan, mitt Japan. 

Men förutom dem, i allmänhet, måste jag få ur mig följande: Japan är ett fantastiskt land. Jag rekommenderar att ni ska åka hit, för det är roligt, vackert och vänligt. Men turista i Japan kan jag göra när som helst, medan det bara under detta enda år är mig förunnat att ha ett vardagsliv här. Och i det vardagslivet börjar terminen igen nu. Om ni kommer till Japan hjälper jag er gärna med information, jag lånar er mina guideböcker, kartor och jag träffas gärna på en drink eller en kopp kaffe. Men jag kan inte lova att ni kan bo hos mig. Och jag kan heller inte garantera att jag under terminerna har tid eller råd att åka runt i Japan, eller gå på sevärdheter runt i Kyoto. Tyvärr.

On the road

Tillbaka i Kyoto efter ungefär tio dagars roadtripp – och det var verkligen allt jag hade drömt om. Det finns så mycket att skriva, så mycket upplevelser och tankar, att jag skjutit på det. Dumheter! Linnea har skrivit ett mer detaljerat blow-by-blow account av resan här och här, så jag tänker bara bidra med några ögonblicksbilder, några allmänna intryck som dröjer sig kvar:

De sista skälvande dagarna med Melanie, i fantastiska urbana Yokohama. Hav, supermoderna byggnader, och ett hjärta som blöder för hur Melanie och hennes japanske pojkvän blev gulligare och gulligare ju närmare avskedet de kom.

Men när hon försvunnit torkade vi tårarna och skaffade oss en bil. Den här skönheten:


Och det var tur att bilen var vår vän, för den skulle också bli vår följeslagare, restaurang och hotell under resan. Inga pengar men en obetvinglig lust att fara vidare, vidare och vidare ledde till att pengar gick till bensin och sevärdheter, medan frukost och middag strök på foten. Vi levde på luncher, och att sova i bilen på allt från färjelägen, rastplatser och 7-11-parkeringar till snälla familjers bakgårdar. Men det var inte så eländigt som det låter, tvärtom. Ofta var det betydligt roligare än vad som egentligen var rimligt, speciellt när jag i sömnen råkade sparka till tutan och vi flög upp för att sedan försöka gömma oss i skam och vanära:

Och så körde vi. Körde och körde, utan andra planer än att vi ville norrut. Jag körde, i egenskap av den enda med körkort, och Linnea tillhandahöll ett sjukt bra soundtrack. Under många mil avstannade konversationen för att istället med hela hjärtat sjunga med i de rockballader som ägde vägen.

Att köra på vänster sida gick förvånansvärt bra, även om Japan är lite av ett speciellt land att köra i. När jag först satte mig i bilen och försökte dra mig till minnes exakt hur en automat funkar nu igen kom GPS med ständiga hjälpfulla tips och uppmaningar, som distraherade mig så att uthyrningspersonalen kom ut och frågade hur det var fet. "Den pratar!!", pep jag. Det skulle den fortsätta med. Den gav inte bara instruktioner om hur vi skulle köra, den föreslog också när jag borde ta paus, påpekade när jag kört för många timmar i sträck, och sa till när vi kom in i nya prefekturer eller körde förbi något speciellt. Och automatiseringen fortsatte. Jag fick övamig så på parkeringshus, automater, färjelägen, driv-ins, parkeringshus där de hissar upp bilen i huset för att spara plats, och vänder den automatiskt för att det är för trångt för att vända själv. Och allt detta gick långt över förväntan. Inte en enda gång försökte jag köra på andra sidan vägen. Det enda verkliga problemet var att jag konsekvent slog på vindrutetorkaren istället för blinkers när jag blev stressad. Ett diskret fel att göra när det regnar, men lite mer uppenbart i solsken. "Åh, nej, nu kör vi i en miljonstad med tusen filer och vägar i sju nivåer och jag ska byta fil och här ska vi köra in och hjälp! Bäst att slå på vindrutetorkaren".

Så med väldigt få hinder störtade vi norrut. Japan är 60% skog, och det brukar jag normalt ha svårt att föreställa sig. Men efter den här resan har jag inga problem att tro på det. Från Tokyo och ända upp till Sapporo (som ligger på Hokkaido!), ramlade vi gång efter annan in i vyer och miljöer så vackra att man höll andan. Jag är så glad för den här chansen att se ett annat Japan, och ett Japan extremt få utlänningar kommer till, att döma efter alla chockerade miner vi orsakade, och alla gånger vi aldrig hade kunnat hitta om vi inte kunnat läsa japanska. Men visst är det här landet fantastiskt? Oändliga slätter:

Höga berg:


Och djupa hav? Här i bakgrunden ses norra Japan, vi är på väg mot Hokkaido:

Där vi såg stora vulkaner och ännu mer berg.


Och åkte söderut, mot Japans absolut nordligaste punkt, Oma-zaki.
Och ner till den sista av de tre kända vyerna (ni minns väl de andra, Amanohashidate och Matsushima?)

Och därifrån till vad jag tyckte var den ojämförligt vackraste vyn vi såg på resan, kratern vid Zao, det var så vackert att det var overkligt. Och enormt stort!

If at first you don't succeed...

I förrgår gjorde jag och Linnea ett nytt försök med zazen, japansk meditation. Och faktiskt, den här gången gick det bättre, det var riktigt roligt! Men det var mycket mer hardcore. 

Det var ett mindre tempel som ligger i ett still grannskap nära oss, och där jag sett en liten japansk lapp att det fanns gratis meditation som var öppen för alla. Vi kom in, och såg bara japaner runtom oss. Vi följde nervöst efter ett ungt par som verkade veta vart de var på väg, och hamnade inne i templets huvudsal. Där låg kuddar i prydliga rader, och ungefär tio japaner satt också på dem. Det var knäpptyst. Vi smög oss in, tog plats, och satt och tittade vilset omkring oss tills prästen kom, tände rökelse, slog i klockan som signalerar att meditationen börjar, och sedan var det bara att köra. Inga introduktioner, ingenting. Jag är så glad att jag fått lite ledning förra gången. Men det är fascinerande vad svårt det är att få tankarna att sluta snurra, och hur lång tid en timme kan kännas som när man är utlämnad åt sig själv, jag som annars brukar kunna roa mig själv ganska väl.

Efter en timme slog munken i klockan igen, alla plockade ihop sina saker och gick, fortfarande utan ett ljud, ut – till det intilliggande rummet. Där visade det sig att munken bjöd på te och kaka, och så var det småprat. När ska jag vänja mig vid detta kallpratsbesatta folk? Just den vokabulären börjar i vart fall sitta.

Om ett par timmar (dags att börja packa, kanske?) ger jag mig av mot Yokohama, för att hälsa på vänner, uträtta ärenden och vinka av tyska Melanie, och därefter ut på en road trip! Vi hyr en bil där och sedan är planen att styra kosan norrut och hoppas på det bästa. Vi har inga rutter, inga planer, inga kartor och inget förberett. Det känns briljant. Jag är tillbaka i slutet av nästa vecka, lagom till att Maaalin kommer för att hälsa på.

So long, folks!

Bäst idag

Ibland räcker mina vänners engelska inte riktigt ända fram.

– I'm so happy, the most famous terrorist of the world will come to our company's party.

– What?

– Yes! And he so rarely goes to parties too...

– Are you sure it's a terrorist that you mean...?

– Why, yes! Just google him, I'm sure you know him. The world's most famous terrorist!

– But... but why?

– What do you mean? There will be ambassadors and diplomats from all over the world, so it will nice to have some entertainment.

– ??

– ??

– Now I get it – a cellist!

– Yes, a cellolist...

Hiroshima & Ise – ett monsterlångt inlägg

Jag är hemma i varma, fantastiska Kyoto igen, efter två intensiva kortresor, till Hiroshima och Ise. Båda var med Melanie, min tyska polare, och hade därför ett packat schema, men var förutom det väldigt olika.

Hiroshima är (av naturliga skäl) sprillans nytt, allt är stort och designat och med fredstema. Plötsligt var det utlänningar överallt, plötsligt var vi två av många många turister, och möttes av chock och förvirring när vi pratade japanska. Vi fick kartor på engelska, på språvagnen ropade de ut saker på engelska (nåväl, ibland...) och vi bodde på ett friendship center (där intäkterna gick till atombombsöverlevare i behov av läkarvård) där vi åt gemensam frukost med britter, amerikaner och fransmän.

Ise, däremot, vet jag inte om vi ens hade lyckats komma till om vi inte pratade japanska och, desto viktigare, kunde läsa kinesiska tecken. Det var verkligen en japansk semester. Vi träffade bara japaner, alla kartor, informationstexter och busskartor var bara på japanska, och bodde i en lägenhet tillhörande Melanies japanske miljonärsvän, i en slags Beach Resort där de aldrig tagit emot västerlänningar förr. Och Ise är en liten, uråldrig stad fylld av små traditionella hus, hantverkskvarter och Japans absolut heligaste helgedom, tillägnad solgudinnan Amaterasu.

Kontrasterna var slående. Och även om Hiroshima var bra så var Ise fantastiskt.

Hiroshimas fredsmuseum, omgivet av dess Peace Memorial Park. Berörande, och förvånansvärt politiskt.

I framkant av föregående foto kan man också ana den här elden, som kommer att brinna dygnet runt tills dess att alla jordens atomvapen har desarmerats.

I parken fanns också ett monument till minne av alla barn som också föll offer för bomben, inspirerat av Sadako Sasaki, som dog av atombombsinducerad leukemi, tio år efter att bomben fallit. Jag minns boken om henne så väl, kanske ni också läst den? Här är hon i alla fall ihågkommen:

Varje knippe har tusen vikta papperstranor, vilket enligt legenden ger en önskan, om liv eller hälsa. Hjälpte dock inte Sadako *snyft*

Vi tog oss ut också ut till Miyajima, en tempelö utanför själva stan. Där vandrar det små hjortar överallt, nästan lika många som de japanska turisterna.

Bland turisterna fanns också gott om skolklasser, och dagisklasserna känns igen på de färgglada mössorna som ska göra dem lätta att hålla reda på och räkna. Är de inte för gulliga för ord?

Vi tog oss också upp på bergen i mitten av ön, med en linbana. Uuutsikt, som Lilly skulle säga.

Melanie var inte riktigt lika entusiastisk över det här med höjder.

Sista biten, till toppen där munken Kobo Daishi nådde upplysning, vandrade man själv. Jag önskade att han kunde nått det någonstans där det inte var fullt lika brant:

Men när vi väl kom till toppen fanns där en gryta som fortfarande brann med samma eld som han tänt, vilket också är samma flamma som blev fredsfacklan inne i Hiroshima.

Och det fanns apor! Vad är väl upplysning och kultur jämfört med apor?

Väl tillbaka från aporna gick vi till de flytande Tori-portarna – ytterligare en av Japans tre vackraste vyer. Kamerorna gick varma, och vi ville inte vara sämre.

På kvällen, i Hiroshima, testade vi dagliga nya former av den mest kända Hiroshima-maten: Okonomiyaki, en slags omelettpannkaka med olika former av former. Speciellt för Hiroshima är att de också har nudlar i dem.


Hiroshima har också sin del av äldre kultur, här det återuppbyggda slottet:


Och utsikten över staden från det:


Inne i slottet fanns även en historisk utställning, med bland annat samurajrustningar. Jag vet att det är en buddhistisk urgammal symbol, men jag är tycker ändå att det är hil-ar-ious med den här killen och hans mustasch:


Och självklart fanns en butik där man kunde köpa sin favoritsamuraj som chibi-klippdocka.


Med med detta lämnar vi Hiroshima och tar oss till Ise, någon dag senare, där regnet öste ner. Ingen bra början:


Men trots det var det yttre tempel, den mindre delen av den stora Ise-helgedomen, otroligt stämningsfull och vacker.


Och vi ramlade in i en traditionell hantverksby, som nu är turistparadis. Dagen efter, när det var uppehåll, var det så fullt med folk här att man knappt såg husen.


Vi tog oss tidigt till vår lägenhet, på grund av det shitty vädret, och den var fantastisk. Te och inne-yukatas låg redo för oss när vi kom in, och vi hade ett japanskt och ett västerländskt rum (vi lade självklart ut futons och sov i det japanska).


Morgonen förde med sig en underbar soluppgång, sett från vår balkong (vi hade lite av en utsikt), briljant japansk frukost som vi stod oss på till middagstid, och strålande sol.




Denna dag använde vi till att åka till två stenar vid kursen som blivit vigda i en shinto-ceremoni. Hav, hav, sol och lustiga japanska turistgrupper. Kan knappt bli bättre.





Och sedan in till det inre av shintotemplet. Otroliga tjocka höga lärkträd, flod och buskar. Jag köper verkligen shinto-stilen av att låta skog och natur utgöra huvuddelen av helgedomarna – vad skulle kunna vara mer imponerande?




Templet är från 400-talet, men eftersom det är av trä i en fuktig miljö har man löst problemet med att bevara det med sedvanlig japansk ihärdighet: Var tjugonde år byggs hela templet om, som en exakt kopia i minsta detalj precis intill originaltemplet, och den heliga spegeln som förvaras inne i det absoluta innersta förs i en procession till det nya templet. Templet får inte fotograferas, men här syns redan förberedelserna inför bygget av det nya, som kommer ligga här och stå klart 2013.

Jag kan knappt tro hur många bilder det här inlägget innehåller – jag ber om ursäkt! Men Japans fotoentusiasm verkar smitta. Om någon timme kommer Linnea tillbaka – och jag kan knappt bärga mig. Det har varit alldeles för lite Kakan och Mamma på sistone, så... Ha det väl, allihop!