Kontrasternas helg

Lite sent kommer en update från vår helg, som först var smörig, och sedan tankeväckande.

I fredags åkte jag och Mike till kasinot Galaxy. Glöm allt jag skrev om the Venetian, det är det här som är grejen. Det är större, det är mer bling, det kostade två miljarder att bygga och det är allt som det förra kasinot inte var. Det vill säga för mycket på ett sätt som gör att man känner som att man är med i en film. I ingångshallen står potentiella priser i form av röda italienska sportbilar och fräsiga motorcyklar uppställda, såklart med jätterosetter av guld runt. Det kryllar av anställda som serverar gratis te bara man tittar på dem, och alla är klädda i efter något slags vagt orientaliskt tema där männen har guldväst och kvinnorna tajta gulddräkter. Vi vandrade fnissande runt och fick våra fördomar uppfyllda. Här var de lättklädda kvinnorna som inte finns på The Venetian, komplett med deppiga karlar som satt i baren och stirrade på dem.


Efter mat och besök i The Magic Wishing Crystal Garden, den mest kitch entré ni kan tänka er med anställda män och kvinnor klädda som ett mellanting mellan féer och sjöjungfrur, åkte vi upp till 28e våningen. Där satt vi på en pianobar med tjugo anställda och fyra gäster, där alla de förra var bättre klädda än de senare. Det kändes märkligt när de rusade fram för att ta emot beställningar eller fylla på glas så fort man höjde på ögonbrynet, och då tre musiker stod och spelade för ett nästan tomt rum, och så satt vi där i T-shirt och jeans. Ännu märkliga blev det på vägen ner, när vi ramlade in i den hemliga terassträdgården där man kan ana det kitschiga aztekiskt/orientaliska temat med höga torn med brasor ovanpå. Den här trädgården har alltså fyra utomhuspooler, är ungefär fem våningar upp från marken mellan kasinons två torn. Oklart om vi egentligen fick vara där eller inte.


Vi fortsatte helgen i Hong Kong, där vi tog en proppfull spårvagn upp till toppen av en kulle, där de byggt ett stort utsiktstorn. Självklart var det ärkekitsch även här, med stora självlysande hjärtan på toppen (som vi såklart var tvungna att posera framför, något har jag ändå lärt mig i Japan), och en bar med Forrest Gump-tema. Ja, ni läste rätt. Den hette Bubba Gump och var helt obegriplig. Allt från menyn till kläderna till väggdekorationerna var helt i tema – här demonstrerar jag systemet för att signalera till servitriserna. Men, till deras försvar, så serverade de margarita i hinkar. Storlekarna växlade mellan fun och more-fun, vilket vi prövade rent empiriskt.


På söndagen vandrade vi runt i stan (fortfarande Hong Kong) på jakt efter en bokhandel att trösthandla böcker i, eftersom jag ännu inte fått mitt bokpaket från Sverige. I en glammig galleria skaffade jag mig 'Summer Without Men' och 'Just Kids' och kände mig lyckligt. Men där utanför väntade baksidan av allt detta kitsch: filippinska hembiträden. Överallt. De satt på trottoarerna, i gränderna, på trapporna till banker.


Då påmindes jag om vad jag nyligen läst om hembiträden i Hong Kong. Hur det finns flera hundra tusen som lever och arbetar i staden under usla villkor, utan säkerhet att stanna och utan rätt till medborgarskap. Söndagen är deras enda lediga dag, och många av dem lever tillsammans med familjen de arbetar med och varken vill eller får tillbringa deras enda egna dag där. Det är som rakt taget ur 'The Help', förutom att det inte utspelar sig 1963 i USA utan nu och här. Framför trapporna till många stänga affärer och banker fanns avspärrningar med vad som liknade polistejp men med texten 'don't sit'. Kvinnorna, tusentals, satte sig helt sonika framför dem på mattor och små pallar. Det var svårt att förhålla sig till. Man blev arg för att de dagen innan hade varit fullkomligt osynliga, gömda i nästan varenda hus och hemma hos de människor som suttit och druckit dyra margarita. Men man fick också lite vördnad för deras antal av att se dem i grupp, och det var respektingivande att se dem leka charader, sjunga karaoke, dansa, sitta och snacka och och hänga äta mat tillsammans, utan att be om ursäkt över att de fullkomligt tog över det glammiga bank- och märkesbutiksdistriktet på sin lediga dag.

Apropå olika levnadsvillkor förresten: jag träffade min språkutbytespartner Cathy idag, som berättade hur kinesiska föräldrar köper hus och bil till sina barn när de gifter sig, eller skaffar stabil partner. Jag skrattade högt vid tanken på att försöka övertala min ömma moder att ge mig en bil...