fredag 11 november 2011

Vi bodde i Niceville

Jag ska inte släppa det här med Singapore riktigt än. Vi hade turen att slippa bo på hotell, istället sov vi helt fantastiskt hemma hos en väninna till Mike. De hade ett fint, nytt hus i ett villaområde. Det märkliga var att de var bortresta just då vi var där, men lät oss bo i sitt hem ändå.

Det var inga problem, försäkrade de oss – deras filippinska hemhjälp kunde släppa in oss. Ja, ni läste rätt, de har en hemhjälp från Filippinerna, precis de underbetalda kvinnor långt hemifrån som jag reagerade på i Hong Kong. Det var tur att jag inledde hösten med att läsa The Help, för därefter ser jag bara hemhjälp överallt. I en galleria i Singapore såg vi den här agenturen som förmedlar hemhjälp från olika länder. Under bilderna finns beskrivningar av hur firman garanterar att de lärt kvinnorna stryka, passa barn och städa, vilket kändes makalöst nedlåtande.


När vi frågade fick vi veta att de första tre månaderna får agenturen hela lönen, efter det en procentandel. Ett återkommande problem som vi fick höra om är familjer och agenturer som utnyttjar det här, och som avskedar sin hemhjälp efter tre månader. Hemhjälpen vi träffade, Francis, kommer inte att åka hem alls på två år. Det ingår också i kontraktet. Hon berättade att hennes yngsta barn är nio år, och stor nog att klara sig själv, så då kan hon ta chansen att göra det här. Med lönen kan hon skicka sina två äldsta söner till college. Men hur annorlunda är det nuförtiden i Sverige?

Det var på sätt och vis bra att det bara var vi och Francis i huset, för hon var lite ensam och pratsjuk och vi avhandlade allt möjligt. Hon pratade medan hon fixade, och det märks verkligen skillnad på renhetsnivån - om det gör. Tänk lättnaden för en tvåbarnsfamilj där båda arbetar heltid, som den vi besökte, att ha en kvinna som 8 timmar om dagen städar, tvättar och lagar mat (men Francis förklarade att 'Mr' gärna lagade maten åt dem allihop, inklusive henne). När ni hade småbarn, våttorkade ni bakom böckerna i bokhyllorna en gång i veckan då? För det gör Francis.

Hon berättade om saknaden efter mannen och barnen, och hur hon ringde hem en gång i månaden och att det fick räcka. Hon var full av åsikter och ibland bossig när hon berättade när man borde få barn, kommenterade mitt utseende, och slog fast att barn med blandad härkomst var de sötaste. Hon berättade om hur hon blev gravid när hon bara var 16, och nu är fast besluten att få pengar nog att ge sina fem barn utbildning som hon själv inte fick. Flera av hennes vänner hade blivit illa behandlade och dåligt betalda när de rest ut. Så hon hävdar att hon haft fantastisk tur att hamna i en sådan bra familj redan första gången hon lämnar Filippinerna, och att hon nog kommer att välja att förlänga kontraktet. Sådan var hon Francis, rak men pratsam och det kändes så skönt. Allt utom underdånig. Men nog kändes det som att bo i Niceville, och det var svårt att inte få ont i magen när hon kallade mig 'Ma'm'.

1 kommentar:

Amanda Duregård sa...

Intressant! Och läskigt.