Heureux qui, comme Ulysse, a fait un beau voyage

In 1959 sägs den brittiske författaren Ian Fleming ha suttit på sin balkong i Macao, tittat ut på Pärlfloden och sagt: "I suppose a man could be happier here than anywhere in the world." Han tystnade, smuttade på sin drink, och lade till "For about a fortnight".

Min tid här över. Tack för att ni läst och följt mig på resan. Nu ses vi snart – hejdå!

Hal som en nudel

Ligger på soffan hos några polare, där jag tillbringar sista natten innan jag åker. Idag skedde Slaget Om Depositionen, vilket var lite väntat men ändå drygt. När jag hyrde lägenheten betalade jag in två månaders hyra som deposition, som nu var helt omöjlig att få tillbaka.

Jag kan aldrig riktigt vänja mig vid att bo i en bullshit-kultur; ett ställe där alla vet att det man säger inte riktigt är sant. För jag tror att det är det, och agerar utifrån det. Så när jag ville få tillbaka depositionen var det tvärstopp, och den jag pratade med kunde dessutom inte göra något för den var bara en agent till en agent till den som egentligen ägde lägenheten. Och ägaren gick inte att få tag på, och så vidare med hundra konstiga skäl.

Där satt jag som ett äktsvenskt mähä och stammade: "Men ni sa ju... " Men jag hade ett hemligt vapen: min kinesiska väninna, som jag ringde i panik, och hon skällde ut dem efter noter, skrek att såhär fick det inte gå till, de skrek tillbaka att de inget kunde göra innan imorgon kväll, min väninna vrålade att innan klockan fem idag skulle jag ha mina pengar, annars skulle hon ringa polisen. Sedan tvärkastade hon sig in i en taxi och kom till kontoret där den episka bataljen utspelade sig. Plötsligt gick lägenhetens ägare mirakulöst att få tag på, och jag kunde få pengarna tillbaka, och det dessutom redan samma dag.

Efter nästan fyra timmar kom vi därifrån, utmattade men med pengarna. Hade det inte varit för min väninna hade jag gett upp efter en timme. Eller så fort de började skrika. Att ta för givet att folk ljuger mig upp i ansiktet skulle jag aldrig vänja mig vid (förutom från 3, såklart).

Ett halvår på Tjörn

Nu har Malin åkt hem, men det var fantastiskt att ha henne här. Onsdagens föredrag i Hong Kong gick helt okej, och Malin följde med både dit och till middagen efteråt, där hon briljerade som medföljande. Vi har pratat, letat reda på den hemliga pianobaren på Galaxy-kasinot, pratat, packat ner min lägenhet i lådor, pratat, läst varandras böcker och pratat... Att diskussionen hela tiden var på svenska var skönt – jag har aldrig förr i mitt liv använt mitt modersmål så lite under såhär lång tid. Men det är klart att det viktigaste var vem jag fick prata med, och om vad.

Vi avhandlade saker som våra brittiska pojkvänner, och hur det är att bo på Tjörn. Under veckan etablerade vi att Macao är som Tjörn. En googling visar att Tjörn såklart är mycket större, ungefär fem gånger så stort, men det ger rätt känsla. Tänk att ha passkontroll för att åka till Tjörn, tänk att ha över 30 kasinon på ön, och så finns ändå Hong Kong i närheten, eller, jag menar Orust. För de som bor i de fattigare områdena runtomkring är det dock fortfarande ett ekonomiskt centrum, just som... Tjörn:

En speciell dag kräver en ... eh... speciell klänning

Bröllopsindustrin här är helt gigantisk. Folk gifter sig unga, hetsen är (som ni förstått av tidigare inlägg) massiv och man lägger ner otroligt mycket pengar på vigseln, festen och kläderna. Precis som i Japan har man ofta två omgångar bröllopskläder, ett traditionellt kinesiskt och ett 'västerländskt' set.

Jag har frågat runt, och det verkar finnas lite olika skolor kring det andra klädombytet. De flesta verkar förtjusta i gräddbakelserna, men det finns också flera som väljer att inte gifta sig i vitt, utan i en vräkig balklänning. Detta kombinerat med modet här just nu har get upphov till några av de gräsligaste brudklänningar jag någonsin sett. Här är ett litet urval:

Bästisimport

Nu åker jag och hämtar Malin! När jag tänker på oss två tillsammans är bilden jag får i huvudet alltid något i stil med det här. Jag förundras av att våra mammor låter oss åka!

Historiker i historiskt perspektiv

Det har blivit mycket jobb och väldigt lite annat nu det senaste – det finns så mycket jag vill ha förberett för att kunna slappna av när Malin är här. Ibland känns det som att jag går på tomgång, som att gör saker sämre snarare än bättre, eller allra värst att jag inte gör något alls. Då är det skönt att läsa en biografiskt artikel om en annan historikers liv, istället för att läsa de böcker han skrev. Lyssna bara på det här, från ca. 1925:

"Job van Leur was nevertheless unable to see things in perspective. Baulking at the magnitude of his life goal, he regularly gave way to deep depression and its accompanying apathy. Nothing went right for him at such times, and he became convinced that he was completely unsuited to following the path of scholarship. In a long series of letters to Bouman and other friends, he complained in great detail about his supposed stupidity and shortcomings. There would be no difficulty at all in filling a page with such declarations as the following: 'And what do I actually know: a mess! What is it I am actually dealing with: a mess! What am I achieving? nothing!'"

Jag kunde inte sagt det bättre själv, Job. A mess! Vilken tröst att veta att vi allihop dras med samma nojor.

Topp tre från Macao

Jag känner ett behov att balansera saker lite efter gårdagens deppiga inslag, och det finns ju också mycket som varit bra. När jag tänker efter slås jag direkt av tre saker, här utan inbördes ordning:

1. Nakenbad på ett kasinotak



2. Utgång i Singapore



3. Bungyjump från Macao Tower

How to Lose Friends and Alienate People – The Macao Version

Kanske är det för att jag snart ska åka hem, eller kanske är det för att jag varit borta länge, men jag börjar oftare och oftare känner mig ganska (eller väldigt) ensam här. Jag har fått ett fint stipendium som gör att jag kan vara här, men trots att det kopplar mig till en forskningsinstitution ger det mig ingen roll där. Jag har inget arbetsrum, går inga kurser och undervisar inte. Det borde inte betyda att isoleringen är fullständig, men som allt annat i Macao så är institutionen lite udda.

Universitet i sig är lite speciellt, med namn på byggnader som 'the Stanley ho-building (Kinas Hugh Hefner) och plaketter i biblioteket och utanför datasalarna som tackar olika kasinon för pengarna. Universitetet tillhandahåller i stort sett all kvalificerad arbetskraft till kasinona, med kurser som 'casino management' och god träning i engelska. På samma sätt som man ger taxichaufförer färdbeskrivningar utifrån kasinon som landmärken, känns det numera helt normalt.

Men vad jag aldrig vänjer mig vid är att det inte finns några doktorandseminarier, inga öppna forskarseminarier, inga diskussionsforum för gemensamt åsiktsutbyten eller basgrupper på institutionen. Allt det här har funnits, tills en av professorerna började ta precis allt som diskuterades eller lades fram, och publicera det under sitt eget namn. Till sist gick det så långt att ingen vågar prata om något de själva håller på med med någon, inte ens på master- och doktorandkurser, eftersom hans handplockade (och grovt utnyttjade) doktorander är där med uppgift att samla in saker för honom att publicera. Seminarieverksamheten dog snabbt. En grundläggande kurs i hur en enda människa kan förstöra en arbetsmiljö, med andra ord.

För mig betyder det att det inte finns några naturliga platser att träffa människor. Inte ens arkivet, eftersom min professor pekat ut tjuvprofessorns studenter (vanligtvis den person inne på arkivet som varken är jag eller professorn) och varnat mig för att prata med dem. Han må ha snott andras forskning, men han kapade mitt sociala liv.

Ökad livskvalitet, åtminstone för böckerna

Nu är det mycket om läsande här, men det är en stor del av min vardag. Och efter att min professor gett mig ett fullkomligt revolutionerande tips har jag införskaffat ett par stycken jätteklädnypor, egentligen tänkta att lösa det här problemet. De används nu istället så här:



Voilà: plötsligt har jag två händer att anteckna med, och inte minst två händer att äta med. Det har lett till en mycket enklare vardag, utan att balansera plånbok, mobil och annat som är i närheten för att hålla boken öppen, men framförallt har det lett till mycket mindre mat i böckerna...

Det stora genombrottet! Eller troligen inte...

Jag har fått en inbjudan att komma och prata i Hong Kong. Jag finns till och med på en affisch! Det är första gången och jag känner mig som en rockstjärna (om man tänker sig en rockstjärna för vilken tio personer är en stor publik).

Det är oklart vad Malin gör. Alltså hon är självfallet vansinnigt intresserad av att lyssna på mig prata i två timmar om 1700-talet... men trots det kanske hon väljer fri boll och lek i Hong Kong istället.

Det här är stort på ett annat sätt också. För första gången betalar jag inte för att utöva historia inom akademin, utan får betalt. Inte några mängder, och timpenningen ligger under 50-lappen, men det är tillräckligt för att äntligen gå och klippa luggen. Jag ser det som ett tydligt steg i rätt riktning. Nu kommer pengarna bara rasa in! Eller? Eller?

Push and pull

Nu har det blivit månaden då jag åker hem. Det känns skönt, och konstigt. Både bra och inte bra. Jag har en väldigt speciellt situation här, där jag kan göra lite vad jag vill, när jag vill. Jag tror att jag aldrig haft så ont om inbokade dagar och deadlines, och jag trivs med det. Faktum är att jag trivs så bra med det att en del av mig oroar mig för hur det ska bli att komma hem, och möta alla samlade krav – mest från mig själv, som vanligt. Samtidigt är det utmattande att vara här (när jag väl är hemma tänker jag aldrig prata utrikiska någonsin igen). Kort sagt, det är både push och pull.

Vad jag kommer sakna är
1. Min amerikanska professor. Han är toppen! Speciellt när hörapparaten är på.
2. Att dagligen befinna mig i Asien.
3. Färska exotiska frukter som är billiga, eftersom det inte är exotiskt här utan bara... frukt.

Vad jag längtar efter
1. Er!
2. Att cykla med vinden i håret på min fina rödvita cykel.
3. Fil. Jamen allvarligt.

Jordens söner och döttrar

Jag kom på häromdagen att det är en sak jag inte pratat om än: de som bor här. De som varken är ensamma svenska doktorander eller lomhörda amerikanska professorer, vilka är de?

Man gör skillnad på macaneser och inflyttade men numera fast boende fastlandskineser, de senare kallar sig och varandra för Macao residents. Den gruppen är lätt att förstå sig på. Vissa kommer för att utbilda sig, som mina språkubyten. Vissa kommer i stora immigrationsvågor från andra regioner i södra Kina för att lönerna är högre. Och de blir allt fler, snabbt.

Macaneserna, å andra sidan, är en spännande blandad etnisk grupp. De kallas ibland för jordens söner och döttrar, och som jag hittade det formulerat i en av mina anteckningar från i Mars: "Macanesernas etniska härkomst verkar vara en fantastiskt inflammerad fråga, och flera hävdar att tills slutet av 1800-talet hade de inte en droppe kinesiskt blod i sig. Sanningen verkar vara att de är en blandning av lite allting, men först efter att detta allting döpts."

De är alltså de portugisiska kolonisatörerna, som blandat sig med i stort sett alla andra (för ett par hundra år sen främst invandrare från Indien, Filippinerna, Malysia och Japan, men över tid troligen främst kineser). De är kristna, och talar portugisiska och kinesiska. Tills för ett par generationer sedan hade de till och med sitt eget kreolspråk, patuá, som numera är i stort sett utdött. Många av dem flyttade i slutet av 90-talet när Macao överlämnades till Kina, eftersom de har portugisiska pass och alltså kan röra sig fritt. De utgör en liten och snabbt minskande minoritet här.

Men de som inte kan flytta då, the residents? Min väninnas pojkvän är en resident, och hon klagar ibland på hur det gör honom lite resignerad inför livet. Han har liksom inget att göra. För han vet att han inte behöver oroa sig för pengar: hans föräldrar har redan sparat ihop en pott för att han ska kunna köpa en lägenhet och en bil när han gifter sig (innan dess behöver man ju ingetdera, eller hur?). Macao residents har företräde till jobben här, och större institutioner som universitetet har kvoter för fastlandskineser som inte får överstigas. Men det gör också deras liv till en förgylld bur: här har de bra villkor, nästan garanterad plats på universitetet och sedan nästan garanterat jobb på ett kasino med bra lön. Men skulle de lämna den här lilla öremsan är inte deras utbildning från Macao Universitet speciellt gångbar och de kan oftast varken portugisiska eller engelska. På fastlandet är det redan strid på kniven om pengar och jobb – där har de inga fördelar.

Ytterligare ett exempel på att jag är på en märklig, märklig plats...

Ny diet

För att kunna jobba lite mindre när Malin kommer (ja, Malin kommer - hurra!) så har jag inlett en ny diet här: en bok om dagen är bra för magen (men varken för ryggen eller ögonen, har det visat sig).

Igår kom jag till sist igenom 600-sidorsboken Landmark papers on trust - volym II. Vad skulle kunna vara festligare?



Kill me now.

Hastigt könsbyte

Det blir mycket prat om det här, men det här med kön är ett återkommande grej som jag reagerar på här. Till och med min professor har försiktigt frågat om inte min mor pushar mig att skaffa familj istället för att doktorera. För det är fortfarande istället för som gäller här. Om jag säger att jag skriver en avhandling står det klart att jag valt bort det andra (i synnerhet vid min höga ålder), och det är det jag reagerar på.

Det hela blev tydligt när en kinesisk väninna pedagogiskt förklarade att det finns tre kön i Kina: män, kvinnor och kvinnliga doktorander.

Jag har ju redan konstaterat med min professor att en könsbyte vore ett rimligt pris att betala för att få tillgång till frimurarnas arkiv för min avhandling, men inte visste jag att jag redan gjort det.

Och om vi ruckade det minsta på våra föreställningar om kön, det fanns tre kön, eller om en man skulle föda barn skulle som bekant världen implodera, som vi förstått av den politiska debatten kring tvångssterilisering. Allvarligt talat, vad håller regeringen på med? Man kan bli rasande för mindre. I Kina vore saken lätt, det är bara att anta tveksamma fall till forskarutbildningen.

Prada till mormorsmor?

En annan sak som hör nyårstiden till är att elda extra mycket 'spirit money', alltså pengar till förfäderna. Tanken är alltså att andar inte kan se skillnad på riktigt och fejk, och med andra ord blir pengarna man bränner till riktiga pengar, och ens anfäder kan leva loppan på andra sidan (att det står helvetespengar beror av svårigheter med översättningar av religiösa koncept, inte på att man har en låg uppfattning om sin anfäders dygd).


Det känns ganska rimligt, konstigare är allt annat som också finns av papper. För den som inte bara vill skicka pengar, utan också en Gucci-handväska, ormskinnsskor, vinflaskor, slipsar, Nike-springskor, allt man kan tänka dig att behöva på andra sidan. Alltihop gjort av papper. Och alltihop eldar mina grannar så att det bolmar in rök i lägenheten.

Gong Hei Fat Choi i efterskott

Nu har hela Macao stängt ner i ett par dagar, och bloggen råkade visst göra samma sak. Jag har ätit nyårsmiddag med min professor, träffat andra gamla gubbar på en konferens i Hong Kong (jag börjar glömma bort hur det är att umgås med folk som inte närmar sig pension...), kommit hem mitt i natten utan hemnyckel och under akuta förhållanden lärt mig hur man säger låssmed på kinesiska.

Annars har nyår här varit ganska odramatiskt. Det är en stor helgdag, men det har känts lite som att vara turist i Sverige under juletid. Dekorationerna är fina, men de flesta affärer och restauranger stängda, och folk firar framförallt hemma med sina familjer - inte något som man lätt kan ta del av. Dessutom har de flesta av mina kinesiska polare passat på att åka hem till familjen. De och alla andra kineser, vilket ger upphov till det fantastiska kinesisk ord som betyder 'trafikkaoset som inträffar vid vårfestivalen'. Det sagt är det roligt att se hur det är obligatoriskt att inhandla små klementinträd och ställa överallt. Varenda garage i närheten är fullt med träd och blommor till salu, som här:




De små miniträden ställs sedan överallt: i bibliotek, på restauranger, i portuppgångar (vi har fyra i ingången till huset). Till och med i stormarknaden har kompletterat uppläggningen lite frukt. Så här ser det alltså ut på motsvarande Ica i Macao, jag gillar det skarpt:


Ett annat fenomen är de röda kuvert med lyckönskningspengar som utbyts omkring nyår. Föräldrar ger pengar till sina barn, men det är inte allt. Jag har just suttit och hjälpt min professor lägga ner fina, släta sedlar i massor av små röda kuvert. 20 spänn för portvakter, vaktmästare, gasleverantören och alla andra man kan tänkas vilja uttrycka sin tacksamhet för (vissa ger till och med till kassörskorna i stormarknaden), och 100 spänn till alla kollegor, sekreterare och vänner. Det riktigt prasslar i luften dessa dagar...

Drakar runt hörnet

Nu laddar hela stan för det kinesiska nyåret, då vi allihop ska gå över från kaninen till drakens år. Det leder till att alla gator är kantade av skyltar och lyktor i form av drakar, men jag får en känsla att drakar har blivit lite mesiga:


Drakens år leder också till en rejäl ökning av planerade graviditeter här, eftersom vi alla vet att drakbarn automatiskt blir lite bättre och mer framgångsrika än alla andra. Jag undrar hur det hänger ihop med att det också är undergångsåret. Kanske de blir automatiskt starka av att överleva det, lite som Harry Potter? För mig är det nog dog kört att skaffa sig en minidrake, och när det är nästan drakchans, om tolv år, så är det nog definitivt kört.

Men jag gillar uttrycket, det får mig att känna att det kan finnas även andra drakchanser i livet.

Början på slutet

Idag sa jag upp mitt hyreskontrakt – det är början på slutet! I alla fall hoppas jag att det är det jag gjorde. För jag är inte helt hundra vad jag sa, eller vad jag fick för svar. Jag kanske har beställt pizza med extra ost.

Det känns märkligt att om mindre än två månader så är jag hemma igen, för jag hade på något sätt glömt att jag skulle åka hem. Jag är van vid att vara här nu, det känns verkligen som att jag bor här. Gatorna är välbekanta, jag är stammis på några mathak, och jag har några människor att umgås med, som språkutbytestjejerna. När vi träffades för första gången det här året frågade Den Goda hur det var med min familj, sa att mitt kinesiska uttal inte suger (vilket är snällt men inte alls sant) och försäkrade mig att jag stadigt blir bättre. Den Goda slog fast att jag aldrig kommer tjäna några pengar och att långdistansförhållanden aldrig fungerar. Yup, jag är van nu.

Inget är som propaganda för aptiten

Efter gnällfesten sist gång får jag följa upp med ett inlägg om något som faktiskt gör mig glad, och det är min middagsunderhållning. De allra flesta enkla matställen, där jag äter, har en eller ett par TV-apparater, och alla verkar föredra samma kanal ungefär kring tiden då jag är hungrig. Så kring sju på vardagar, oavsett vad jag äter, följer jag och de andra macaneserna ett av alla oräkneliga kinesiska historiska såpor. Det handlar om den unga killen vid hovet, som har något att göra med mannen i den roliga hatten. Förra veckan kidnappades den gamle gubben med skägget, men den unga tjejen med bling i håret kanske kan styra upp det hela imorgon? Nej, okej, jag har inte en susning...

Men ibland, mellan programmen, visas uppbyggliga fastlandskinesiska fosterländska musikvideor, och då är jag med. Dels för att budskapet är enkelt nog att följa ("Mot framtiden! Kämpa tillsammans! Ett folk, av ett blod och från en rot!") och dels för att de är himla trallvänliga. Här är en av mina favoriter:

Vad jag inte vill prata om

En av anledningarna till att jag inte umgicks speciellt mycket med andra när jag var på Hainan var att de jag hade att umgås med var backpackers, en subkultur jag har allt mer svårt för. Inom sekunder från att man träffas inleds tävlingen i 'hur länge har du var ute' (underförstått på resa), 'var har du varit', och sedan mäts längd, hur SVÅRA och TUFFA länder man rest samt såklart hur GENUIN och AUTENTISK ens resa varit.

I den tävlingen är det fascinerande att folk som lägger sådan vikt vid att ha en äkta och individuell upplevelse ändå säger samma sak, vilket också stämmer för de flesta icke-backpackers. Sedan jag började jobba med Kina har nämligen en sak blivit tydlig: alla är redo att berätta för mig hur Kina fungerar, ingen ställer en enda fråga. Alla från min läkare till taxichaufförer till tandläkaren håller utläggningar om såväl det historiska som det moderna historiska Kina för mig. För en människa som jobbar med det åtta timmar om dagen.

I det läget finns det två utslitna historier, som jag hoppas att jag aldrig ska behöva höra igen. Den ena handlar om Kinas snabba utveckling, som sedan exemplifieras med hur personen, eller personens vän, var i en storstad och såg några kineser från landet som bara stod och gapade över alla skyskrapor som byggs överallt. Här ska man helst säga något om kontrasten modernitet/tradition. Personen fortsätter då med att säga att dessa lantiskineser kom fram till en rulltrappa "Och jag svär, de hade nog aldrig sett en sådan i hela sitt liv – de visste inte hur man åkte!". Att en svensk från Baggböle fumlar lite när den ska på den extremt trånga rulltrappan på centralen i Stockholm är däremot bara ett tecken på olika tempon och en okänd plats, ingen skulle få för sig att säga att moderniteten bara ligger som en tunn fernissa över svenskarna, som därunder är samma farliga, traditionell, orientaliska folk. Suck.

Nästa historia är också obligatorisk. "Jag var i staden X, och du skulle sett vad de stirrade på mig. De hade aldrig sett en vit människa förr!". Jag lovar, om staden finns med i Lonely Planet har de sett vita innan er. Det har rest runt européer, om det är vad man menar med vit, i Kina i minst 500 år. Och jag har läst samma historier, med lite annorlunda detaljer, i reseberättelser från 1700-talet. Att sprida den här typen av dumheter (och alltid med samma ord, som om deras berättelse är självupplevd och bara av ren slump likadan som alla andras) visar en vilja att göra sig själv märkvärdig, och Kina till en autentisk, äkta, orörd plats. Jag skulle vilja veta vad de kinesiska affärsmännen på Arlanda säger när de kommer hem om alla öppet stirrande svenskar "De kan aldrig ha sett en man i kostym, de där stackars underutvecklade svenskarna!".

Fånig förkylning

Senaste dagarna har det känts påtagligt igen, det här att jag är många, många timmar från Sverige. Men jag blir kvar här februari ut, som planerat.

Mindre planerat är att jag gått och blivit förkyld på fånigaste sätt möjligt, nämligen inomhus. Det är bara ungefär tio grader kallt, vilket ju inte är så kallt alls. Problemet är att det är det inne också. Dagens projekt är med andra ord att förklara värmefläkt på kinesiska.

Back from exile

Jag har just kommit tillbaka från Hainan, ett spännande besök på en ö tillhörande det fastlandskina (jag hoppas att det där med ö på fastlandet är förståeligt utanför mitt huvud). Jag åkte dit från Hong Kong, där jag och mor och bror äventyrade några sista dagar tillsammans. Det var spännande att resa tillsammans, vilket vi ju gjort mycket men aldrig så långt bort. Mor intog en fullkomligt 'zen' attityd, kunde äta vad som helst, gå var som helst. Till och med ätpinnarna tog hon med jämnmod. Och storebror, nå, jag vet många som tycker det är roligt att titta på och smaka märklig mat, men bara han får ett genuint lyckligt leende på läpparna när han hittar torkad ödla uppspänd på pinnar.

Anledningen till att det varit tyst ett tag var helt enkelt för att jag var inom gränserna för riktiga Kina, med andra ord, The Great Firewall of China, och bloggen censurerades bort (så är jag ju också väldigt subversiv, det kanske var gayskämten om Mao som gjorde det?). Min tanke var att jag kunde ju inte sitta och deppa själv i Macao, det ligger inte för mig. Bättre att göra något av tiden. Därför hade jag nästan en vecka på Haian, Kinas Hawaii. Nå, riktigt Hawaii var det kanske inte. Klimatet är tropiskt, men tack vare klimatförvirringen de senaste åren hade vi ändå flera ganska kalla dagar, då det inte fanns så våldsamt mycket att göra. Södra Hainan, där jag var, var verkligen naturskönt:



Men de gjorde också sitt bästa för att ändra på den saken. Enorma 20-30-våningshotell brakade upp överallt, liksom breda motorvägar. Som jag sa till mor: det var som i Montenegro, men med mer pengar. Alltså var det överallt ryssar. Och jag vet att vi alla har fördomar om amerikaner, men jämfört med ryssarna är de rena änglalika kulturantropologerna. Alla skyltar till stränder och restauranger var på ryska (tacka skolryskan för maten, som man säger), och de var överallt. Skrikande, bleka, tjocka och rika. Men med allt mer konkurrens av nyrika fastlandskineser. Skrikande, bleka, allt tjockare och allt rikare. Som ni hör hann jag läsa mycket, i brist på riktigt lockande umgänge.

Ibland försökte jag romantisera ensamheten, och känna mig tuff och sitta och läsa eller skriva vid stranden om kvällarna. Men jag kände mig mest som Shirley Valentine, och om till och med Strindberg erkände att det var töntigt, då får det väl ändå finnas gränser, eller hur? Jag insåg i alla fall att medan att hoppa ut från tornet var riktigt läskigt i ungefär en kvart, så var att vara ensam på nyår skrämmande betydligt längre. Det är lite skönt att vara tillbaka. Nu börjar upploppet inför hemfärden här.